Jag ser dem varje dag. Han och hon. Radarparet som tappade täckningen, målet försvann. De sneglar på varandra i minnet, kommer ihåg och stannar upp vid nuet. Blir förtvivlade av förvirring och ensamma i sig själva. Tomhet omger tappade individer. Han håller ett stadigt tag i repet, mån om att det inte ska rubbas. Hon drar förtvivlat ifrån andra änden men han står iskallt kvar. Tittar på sina händer och förundras över vad han kan åstadkomma. Sakta men säkert sker någonting mittemellan dem. Repet början slitas ut, då lättar hon på kraften, ger efter för att inte göra något värre. Men det kanske redan har gått för långt.
Istället låter hon tankarna snurra vilt och som på beställning blir hon åter maktlös.
Hon går som paralyserad i hopp om att tiden ska gå fortare, trots att visarna redan för länge sedan har stannat. Hon letar spänning genom att göra saker som inte var möjligt i den värld hon lever i, men blir besviken när det inte ger samma känsla som han gav henne. Saker som hotar ett liv, men som hon är villig att riskera för att få känna den minsta förtjusning. Hon letar omsorgsfullt efter låtar som ska få henne att minnas, men alla ord blir stumma och melodier tysta - och hon kan inte lyssna på annat än hennes egna hjärtslag som slår hårt men långsamt, för att hålla liv i den lilla kroppen. Hon känner sig ensam trots att våren kommer till hennes fröjd och låter vinden leka med hennes hår. När knoppar brister värker det i muskler och leder.
Hon innehar ett hopp, som får henne att bli rädd för honom. Sättet han är på. Sättet han tar henne på. Hon funderar stundtals på att sluta, då han redan verkar ha gjort det. Men i den lilla kroppen finner sig en stor vilja som inte bryts ner alltför lätt. Dock tär det på hoppet, och den styrka hon en gång alltid haft låter sig bli vek när tårarna tränger fram. Hon förstår inte.
Hon bär på en rädsla att dem aldrig mer kommer att kunna prata som dem en gång gjort. Hon vill. Men han bläddrar vidare. Sida för sida. Kapitel för kapitel. Och hon får långa nätter att vänta, när hon måste ta igen allt. Att läsa mellan raderna får henne att tro saker som inte är sant. Men den tron som visar sig, får låta sig vara den enda, eftersom han inte givit henne någon annan.
I varje minsta rörelse som var enskild människa gör, ser hon honom göra likadant. Hon känner doften från hans hår på kudden och låter den bli våt av salta tårar. Hon får erbjudanden men stirrar bara blint, ingen skulle kunna ersätta honom. Självkänslan som såväl självsäkerheten vacklar från dag till dag och hon är ibland tvungen att stanna upp för att tänka efter. Hon ser ett barn ramla och slå sig hårt mot den grå asfalten och tänker att, gråt inte lilla vän, du kommer att råka ut för värre. Men skulle någon säga så till henne skulle hon bara gråta mer. Hennes favoritcitat blir att tillförlit är som ett papper. Har det en gång blivit tillskrynklat är det nästintill omöjligt att få det som det var från början. Hon hoppas bli fast i böcker och filmer men associerar minsta detalj till honom. Till dem.
Hans obekväma sätt att bemöta hennes försök på, får henne att tappa modet. Hon vet vad som väntar djupt inne i honom om hon visar att hon vågar, hon känner honom för väl. Hon minns en sen kväll under en gigantisk stjärnhimmel, han sa att han älskade henne. Hon log mot honom, vände om och började gå. När han högg tag i henne bakifrån, vände henne om tvärt och tittade djupt in i hennes ögon och sa det om igen, och igen, så lovade hon att alltid minnas honom och mötte sakta hans läppar. Hon önskar de kyligaste mornarna att han höll i hennes händer, så de slapp frysa. För hon vet att med det, hade hennes hjärta pumpat runt blodet i ådrorna fortare.
Allt finns kvar. Från första gången hon såg hans gestalt. Till dess att hon vände om med gråten i halsen, och kände hans blick i ryggen. Vad som var visste ingen.
