Jag har blivit någon annan

Jag försöker hela tiden ta nya tag och vända om - byta blad. Säger att jag gillar variation och vill ha nytt för att ersätta gammalt. Söker lycka och spänning på de mest ologiska sätt och förälskar mig i min egen morals motsatta sida. Jag sträcker på mig när jag känner att jag har kommit över ord och beröringar, men kryper ihop när jag inser att jag är starkare än mig själv. Vem i mig försöker bryta sig ut?

Omväxling

Att vakna upp en morgon och känna sig älskad som den första vårsolen eller som vatten i öknen. Att veta att man alltid har en trygg famn bakom hörnet eller någon att vända sig till vad det än gäller. Kolla inkorgen och se den fylld med kärleksord, ömhet, saknad. Kunna tänka på ett leende och få energi till att hålla ögonen öppna, när man såg regnet stå som spön i asfalten eller såg högen med skolböcker växa sig hög som Empire State Building. Den där lätta känslan i maggropen som lockade fram små skratt vid de mest opassande tillfällena. Eller den där blicken som sa att man faktiskt var någon.

Att vakna upp en morgon och känna sig tom som en urdrucken flaska. Känna att man stod på ostadig mark, vandrat på fel väg. Aldrig höra något mer än sina egna andetag eller klockan på väggen i klassrummet som tycktes ha stannat fem minuter före utringning. Vänja sig vid att vädret alltid höll ett stabilt läge vid sämst. Somna över högen med läxböcker. Ramla i joggingspåret och känna sig ensam. Och sen i drömmarna springa på motorvägen med ögonbindel. Ta på sig andras problem för att glömma sina egna, men tappa bort sig själv helt och hållet på vägen.

Jag vill, egentligen.

Ibland är det jobbigaste med att ta ett beslut att våga stå för det.
Man vet egentligen vad man vill,
men man vet inte om man törs genomföra det inför alla andra sen
för det är det som är den svåra biten.

Hon var så vilsen att hon inte visste vart hon hade sig själv

Det enda hon ville, dygnet runt, var att få ringa och berätta allt som varit. Han var kanske den enda i världen som skulle kunna göra det lättare, som skulle fatta hur jobbigt det var. Fast han var ju just den som orsakat allting. Ena halvan av henne var skitförbannad på honom, andra halvan saknade att prata med honom så mycket att det knappt gick att andas.

I think about you everyday

"It's never gets easier.

You just get better."

Försvinner överallt

Och dagarna går, och de kommer igen.

Precis som alltid.

Exakt som det var, är och kommer fortsätta att vara.

Jag tänker att ingenting händer, inget förändras.

Men när jag tittar tillbaka är allt annorlunda.

För det är inte som det en gång var.

Den där tiden då allt var så ärat som det bara kunde bli. Ljust.

Och det är inte som det en gång blev.

Den tiden då allt var nere på botten. Då flaskan alltid var tom.

Det är som det är, helt enkelt.

Det är nu och det är annorlunda mot då och vad som kommer att bli.

Och jag börjar släppa det.

Stunder går utan att jag tänker på det.

Farorna i vardagen minskar

för jag har lärt mig att hitta lindrigare sätt att förhindra det.

Dem.

Alla tankar.

Minnen går inte att se förbi.

Och substanstiv påminner.

Men det börjar försvinna,

överallt.

Jag vill

Jag antar att jag tappat bort mig själv lite.

Missat chanser till inspiration,

förlorat min enda motivationskälla jag egentligen haft.



Orden ska beröra och det kan dem inte utan känsla.

Och jag vet inte vad känslor är längre.

Jag skrattar och gråter precis som förr,

men jag känner inget.

Jag är lite vilsen,

det är lite trasigt.

Men tiden läker alla sår

- säger dem som aldrig upplevt en krash.

Jag får väl lyssna.

Försöka hitta tillbaka.

Låtsas något som inte är

 men som kanske underlättar för en tid.

Jag vill komma tillbaka till mig själv

- och vill man, då kan man.

Skugga

Du är lika bra på att glömma

som jag är på att komma ihåg.

Jag trodde aldrig.. men så fann jag viljan

Det är det svåraste jag har gjort. Som att sudda ut en del av sin framtid, en del av sig själv.

Jag har inte ändrats, har inte tittat, har inte känt. Försökte bara stänga av det oändliga flödet av känslor bara för en liten stund.

Sekunderna blev timmar mitt i en blinkning. Igår blir förra året så fort och jag vill inte.

Vill inte. Kan inte. Men måste. Det enda jag någonsin trott på mer än mig själv blev så kallt.

Låt varje minne komma fram när man behöver det. Jag ska skratta mig lycklig åt att de bilder jag ser, de ord jag hör och saker jag läser från förr faktiskt varit sanna. Att jag faktiskt varit där - mitt i allt.

Jag lät dig vinna av den anledning att själv få min vilja att framträda tydligare när du skrattade bort allt som en gång var. För med min vilja vet jag att jag kan gå hur långt som helst.

Jag blev kvar

Det var min rädsla, rädslan att inse att det faktiskt är definitivt.
Att du inte längre är här, något jag fortsätter förneka.

Ibland fortsätter man för att man bär på ett hopp om att efter regn kommer solsken

Och dagen har gått bra. 

Ett blåmärke rikare.

En dos ångest gnagande.
En blick fastspikad på minnet.

Rynkan över högra ögonbrynet är förstärkt.

Orden är tydligt oförståeliga.

Hälsan håller ett stabilt läge vid föräten.

Blicken till höger vid korsande av övergångsställen suddas ut.

Minnet räcker halvvägs in i aktiviteten jag håller på med.

Ett hål stort som hela universum

Jag tror att jag nu kommit i underfund med det hela.

Att jag nått in till kärnan och omfamnat det spridda.

Jag tycker mig se det blåa jag saknat bakom molnen.
Hittat pusselbiten som låg gömd under sängen.

Kanske att allt faktiskt bara handlar om att det inte fanns något som du.

Ingenting i den värld vi är skapta i kunde kompensera upp det du tog med dig.

Jag kommer antagligen få låta det gå många fler dagar, nätter och år

- innan tomrummet fylls upp igen.

X sa en gång att jag inte skulle gråta.

Utan att jag istället skulle skratta mig lycklig vid tanken

på allt som varit.

Kanske

är det så.



Ibland får man låta det gå en tid

Vill skriva om så mycket, vill få så mycket sagt, vill börja med allt, få allt klart och låta all energi bli kreativitet. Låta mina knapptryckningar bli ord, bli meningar, bli känslor, bli förmedlade.
Men så sitter jag här och vet inte vart jag ska börja, vart jag ska ta vägen eller vart jag ska avsluta.

Och av någon anledning är det de dagarna då så mycket behöver bli sagt som tystnaden är som störst. Som om utrymmet tog slut mitt på ängen. Som om andningen upphörde när livet precis satt igång.
Som om jag borde plugga och var upplagd för att göra det, men inte kan sluta tänka på att få skriva om allt men mest ingenting.
Som om man har ett liv, men inte vet om man lever det.

Jag behöver ut med språket, men jag vet inte vilket språk jag ska prata på

Har börjat på tre inlägg och gett upp.

Har skrivit om tre olika saker och tappat intresset efter fyra ord på vardera.

Har likväl kommit tillbaka för att det kliat i fingrarna ,

och för att behovet efter att få skriva av mig, inte har stillats.

Problem skapar problematik i livet - logiskt.

Som liten,

bar man inte samma tyngd.

Inga större krav ställda runt omkring sig.

Man hade inte samma tankar kretsandes i huvudet.

Och den hårda syn på världen,

på livet,

den fanns inte.

När jag var 7 år stod jag och sjöng i duschen.

Nu står jag och fattar livsbeslut där inne.

Det kan röra sig om vad jag ska göra följande dag,

eller hur jag bör agera i kommande situationer.

Skillnaden är ett faktum.

Livet är inte detsamma som det en gång var.

Frågan är vad som följer i nästa kapitel?

Om ganska precis en och en halv vecka

så kan jag presentera mig med en ny ålderssiffra.

Inte är det väl så att man känner skillnad samma dag,

för den skillnaden har jag redan börjat känna av

- och såsom vi förändras varje dygn,

så lär skillnaden vara enorm

när jag nästa år får en ny siffra att presentera mig med.

Men vad är skillnaden från nu,

och den tid för omkring 10 år sedan?

Svaret är händelser.

Saker vi är med om påverkar hur vi mår.

Och allt handlar det om känslor och vem vi är i vardagen.

Jag hade velat spola tillbaka tiden och bara för en dag,

få känna på hur det är att vara 5 år igen.

Kanske är det inte så problemfritt som vi tror..

bara det att problemen är så direkta för oss nu,

att vi varken ser eller tror något annat.

Man orkar till en viss gräns

Det blir upp till bevis nu.

För jag orkar inte längre.

Jag tänker inte ljuga

Att något kan göra så ont.

Att en så på världskartan liten grej,

kan verka som en hel atombomb i hjärtat.

I hela kroppen.

Att någon man förlitade hela sin själ på,

helt plötsligt blir någon som man inte tror sig känna.

Att någon man inget hellre än något annat vill se in i ögonen,

hela tiden verkar vända bort blicken.

Låter jag nästan som Björn Ranelid nu kanske?

Det är i så fall inte meningen.

Men tanken på att någon som tagit upp all tankekraft,

fortfarande gör det,

utan att göra någonting.

Förutom att inte finnas där.

Fan.

Jag saknar dig.

Frustration

Typiskt.

Mitt humör är inte dåligt, men det är frustrerat.

Det är lite irriterat.

Det är på hugget med ironiska tvistar,

sarkastiska kommentarer

och oväntade vändningar.

Så typiskt.

Thoughts

"It will all be ok in the end.

If it's not ok, it's not the end."

Frånvarande

Jag har mycket att säga

det går inte den minsta stund

utan att jag tänker djupt om något.

Men ibland bär man inte på ord

som kan ställa upp och förklara.

Ibland måste man leta och låta bilder tala,

en bild kan faktiskt säga mer än tusen ord

ibland.

Så om jag är frånvarande med ord

om djupa tankar,

så kanske det beror på

att det finns mycket att säga

- men för få ord.