Ett hål stort som hela universum

Jag tror att jag nu kommit i underfund med det hela.

Att jag nått in till kärnan och omfamnat det spridda.

Jag tycker mig se det blåa jag saknat bakom molnen.
Hittat pusselbiten som låg gömd under sängen.

Kanske att allt faktiskt bara handlar om att det inte fanns något som du.

Ingenting i den värld vi är skapta i kunde kompensera upp det du tog med dig.

Jag kommer antagligen få låta det gå många fler dagar, nätter och år

- innan tomrummet fylls upp igen.

X sa en gång att jag inte skulle gråta.

Utan att jag istället skulle skratta mig lycklig vid tanken

på allt som varit.

Kanske

är det så.