Hon var så vilsen att hon inte visste vart hon hade sig själv

Det enda hon ville, dygnet runt, var att få ringa och berätta allt som varit. Han var kanske den enda i världen som skulle kunna göra det lättare, som skulle fatta hur jobbigt det var. Fast han var ju just den som orsakat allting. Ena halvan av henne var skitförbannad på honom, andra halvan saknade att prata med honom så mycket att det knappt gick att andas.

Ny novell på ingång..

Han tror att jag sover, men jag hör de tre små orden som viskas mot min nacke. Jag känner hans varma andedräkt som följer med orden. Orden som letar sin in och börjar snurra runt som i en långsam dans. Ibland emfas på andra ordet, ibland på tredje. Jag ligger helt stilla, fortsätter att andas lugnt samtidigt som hjärtat bultar mot bröstkorgen och hjärnan försiktigt analyserar känsloläget. Glädje. Lugn.

Känner jag verkligen inget annat? Ingen panik? Inga kvävningskänslor?

Förundran.

Hur kan han tycka så mycket om mig?

Jag hör hans lätta snarkningar. Öppnar ögonen och tittar ut i mörkret. Ler. Låter orden ramla genom mina tankar än en gång.
Jag älskar dig.

Galet.

Början på något nytt...

En ny blogg, med nya möjligheter och nya ideér.
Början på något nytt är inte bara det här, utan även rubriken på min verklighetsbaserade novell. Något nerkortad och ändringar här och var, men den återspeglar den finaste kvällen i mitt liv.

Ett litet smakprov...

Början på något nytt...

Trots högsommar, så låg snart mörkret som ett lock över oss.
Kvällen hade varit lång och vi cyklade trötta sakta tillbaka mot stugan på våra rostiga men charmiga damcyklar som vi lånat av Emmas mormor.
Ljumma sommarbriser svepte in från havs och vattnet kluckade nästan lite retligt mot de bruna klipporna nedanför oss, där ett hop med fiskmåsar samlats inför natten.
Strandpromenaden var full med vingliga ungdomar och hundägare som vi ständigt fick väja för.
Längre ut på de större klipporna satt glada sommargäster med engångsgrillar, plastbetick och rosévin.

- Josefin! Akta!
Jag vaknade upp ur mitt tänkande med ett ryck och hann precis väja för en vinglig fotgängare i fyrtioårsåldern.
-Oj, ursäkta! fick jag fram, men kvinnan var knappt kontaktbar.
Sedan vände jag mig mot Emma som var på väg att bryta ut i skratt.
-Men kära nån! utbrast hon.
-Jag hade skämts ihjäl om min mamma hade betett sig på det viset... sa hon, och vände sig om för att titta efter kvinnan.
-Ja, jag förstår mig inte på sådana människor ibland! sa jag, och hörde hur det lät nästan lite föraktfullt.
Men istället för att börja tänka på vingliga trebarnsmammor, så fortsatte jag att tänka på hur vackert allt var vid den här årstiden.

Vi fortsatte fram i ett maka tempo bland alla skratt och ölburkar.
Jag kände mig lycklig, och jag kände mig fri.
Jag var mitt uppe bland sommarens alla härligheter med världens goaste tjej! Ibland är livet nästan för bra för att det ska vara sant.
Vi cyklade under tystnad en stund, men den avbröts snart av ett par visslingar bakom oss...