Håkan vet

” När man tänker, tycker och vet, då är man oftast en annan person.

Men när man känner något, då är man alltid sig själv. ”

 - Håkan Hellström.

Jag vill, egentligen.

Ibland är det jobbigaste med att ta ett beslut att våga stå för det.
Man vet egentligen vad man vill,
men man vet inte om man törs genomföra det inför alla andra sen
för det är det som är den svåra biten.

Sådär, ibland..

I en veckas tid har den här bloggen legat nere lite.

Dammat lite under sängen,

eller som en bok i en hylla på biblioteket.

Ibland tar livshändelser mer plats än bara mina ord.

Ibland är allt lite för rörigt, chockerande, ilsket, glatt

- för att det ska gå att beskriva.

Men jag lever.

Jag är fruktansvärt arg men oförklarligt lycklig.

Jag är lite allting, men mest bara jag.

Vad jag vet.

Ni vet, livet är ej ett förutsägbart ting.

Vi ändrar på våra regler varje dag.

 Bryter mot dem, skapar nya.

Är lite sådär "mänskliga".

Precis som det ska vara.

Fast ibland kanske det hade varit behövligt med en karta

 ritad av våran framtid.

Så vi vet.

Slipper undra.



Ett hål stort som hela universum

Jag tror att jag nu kommit i underfund med det hela.

Att jag nått in till kärnan och omfamnat det spridda.

Jag tycker mig se det blåa jag saknat bakom molnen.
Hittat pusselbiten som låg gömd under sängen.

Kanske att allt faktiskt bara handlar om att det inte fanns något som du.

Ingenting i den värld vi är skapta i kunde kompensera upp det du tog med dig.

Jag kommer antagligen få låta det gå många fler dagar, nätter och år

- innan tomrummet fylls upp igen.

X sa en gång att jag inte skulle gråta.

Utan att jag istället skulle skratta mig lycklig vid tanken

på allt som varit.

Kanske

är det så.



Jag är ingenstans

Det tumlar runt i huvudet.

Kan inte låta det vara, går inte att släppa

helt.

Och här är jag och vet inte vad jag har gjort.

Stilla mitt begär.

Förklara.

Do it

- Men din mamma då!?

Ibland undrar jag om folk tänker alls. Ibland verkar det inte så. Fast kan man tänka på något man inte vet? Alltså tankar är något rörigt.

Hans mamma gick bort. Det var strax innan högstadiet. Ingen vet. Ingen av killarna han lärt känna på den senare tiden har en aning.
- Fan va skön hon var igår, din mamma!
De andra skrattar högt och dunkar till talaren i ryggen.
Han skrattar också. En stund. Sen tittar han bort.

Det är en fras man kör med nu för tiden. "Din mamma". Alltså, va?

-

Hon blev gravid. Pappan var helt okänd och hon ville inte avbryta sin skolgång eller utsättas för blickar. Det blev abort. Svaret var enkelt.
- Alltså jag fattar inte de jävla äckliga idioterna som gör abort! Fan dom dödar ju förhelvete en annan person. Jävla mördare!
Hon sneglar på sin kompis som inget vet.

Man har sina egna åsikter. Och det finns inget som säger att man inte får dela med sig. Men ibland.. så får man begränsa sig. Helt enkelt.

-

Bara två exempel. Folk vet inte alltid hur man mår eller vad man tänker. Kanske borde fler lära sig tänka på vad man säger. I den ålder jag befinner mig i nu - utsätts man får sånt här dagligen. Man hör saker, ser saker. Men bakom allt finns så mycket mer, och ingenting.

Vår levnadstid är en gåta.

Människor som inspirerar mig

Jag tycker om människor med mål.

Människor som tror på sig själva,

människor som tror sig kunna förverkliga sina drömmar,

människor som spenderar sina liv med att leva.

Människor som genom att bara tro på sig själva,

har förmågan att faktiskt nå månen,

att nå stjärnorna

- genom att själva vara stjärnor.

Dessa människor inspirerar mig.

Får mig att tänka om, tänka nytt.

- när jag glömmer vem jag är.

Jag behöver ut med språket, men jag vet inte vilket språk jag ska prata på

Har börjat på tre inlägg och gett upp.

Har skrivit om tre olika saker och tappat intresset efter fyra ord på vardera.

Har likväl kommit tillbaka för att det kliat i fingrarna ,

och för att behovet efter att få skriva av mig, inte har stillats.

Problem skapar problematik i livet - logiskt.

Som liten,

bar man inte samma tyngd.

Inga större krav ställda runt omkring sig.

Man hade inte samma tankar kretsandes i huvudet.

Och den hårda syn på världen,

på livet,

den fanns inte.

När jag var 7 år stod jag och sjöng i duschen.

Nu står jag och fattar livsbeslut där inne.

Det kan röra sig om vad jag ska göra följande dag,

eller hur jag bör agera i kommande situationer.

Skillnaden är ett faktum.

Livet är inte detsamma som det en gång var.

Frågan är vad som följer i nästa kapitel?

Om ganska precis en och en halv vecka

så kan jag presentera mig med en ny ålderssiffra.

Inte är det väl så att man känner skillnad samma dag,

för den skillnaden har jag redan börjat känna av

- och såsom vi förändras varje dygn,

så lär skillnaden vara enorm

när jag nästa år får en ny siffra att presentera mig med.

Men vad är skillnaden från nu,

och den tid för omkring 10 år sedan?

Svaret är händelser.

Saker vi är med om påverkar hur vi mår.

Och allt handlar det om känslor och vem vi är i vardagen.

Jag hade velat spola tillbaka tiden och bara för en dag,

få känna på hur det är att vara 5 år igen.

Kanske är det inte så problemfritt som vi tror..

bara det att problemen är så direkta för oss nu,

att vi varken ser eller tror något annat.

Utan dina andetag

Det har gått så lång tid,

och jag undrar vem du är.

Säg något,

skratta med mig.

Låt mig in i det nya du.

Så ska jag visa dig,

vem jag är nu.

Frånvarande

Jag har mycket att säga

det går inte den minsta stund

utan att jag tänker djupt om något.

Men ibland bär man inte på ord

som kan ställa upp och förklara.

Ibland måste man leta och låta bilder tala,

en bild kan faktiskt säga mer än tusen ord

ibland.

Så om jag är frånvarande med ord

om djupa tankar,

så kanske det beror på

att det finns mycket att säga

- men för få ord.

Samma rutiner varje dag

Jag minns så väl känslan i magen första gången man var på väg mot högstadiet, för att på riktigt vara en elev där. Inte bara för att träffa sin nya klasskompisar. Man skulle vara någon. Ha ett eget skåp, ha lektioner i numrerade klassrum och bli betygsatt av lärare med stort ordförråd och kort stubin.
Imorse när jag klev på en av västtrafiks blåa bussar som så många mornar förr, så försökte jag hitta en känsla att jämföra med. Men jag fann ingenting. Bara att det var som ett helt gympass att hålla uppe ögonlocken och att busschauffören såg lagom uttråkad ut när alla elever trängde sig på med sina gröna skolkort i högsta hugg. Som vanligt, samma rutiner, samma händelser. Så mycket "samma", att man inte ens reagerar på någonting längre. Man känner ingenting.

Inte för att jag hade hoppats hitta en känsla av spänning eller glädje, utan bara en känsla att jämföra med. Något som kunde ge mig ett svar på vart jag befann mig och vad jag gjorde där. Något som kunde svara på varför man känner som man gör.
När musiken nådde mig genom hörlurarna var gympasset slut, och sen tänkte jag inte mer på det.
För varför skulle man ändra på något, som ändå alltid är och kommer att vara detsamma?

Samma rutiner varje dag.

Svag punkt

Jag har hittat en svag punkt i min personlighet.

Det rör sig om olösta problem eller obesvarade frågor. Att saker och ting händer utan en anledning. Eller när man frågor något och personen svarar med "Jag vet inte" och så ser man att personen ljuger. Och är det då en person som man alltid litat på och inte ens i dem värsta drömmar trott att personen skulle ljuga för just dig - så blir sådana här obesvarade frågor något som tynger en, ända ner till botten. Och desto längre tid man är där nere, desto svårare blir det att ta sig upp.

Det var en gång en person som redogjorde för mig att det var dags att byta blad, hoppa till ett nytt kapitel och bara ha kvar ett svagt minne av det som varit. Vad tror ni personen svarade när jag frågade varför och hur? Jo, jag vet inte. Hade jag vetat hade jag sagt det men jag vet inte.

Jag brukar säga precis likadant, när jag inte vet. Skillnaden den här gången var att personen mycket väl visste, men inte vågade.

Åh. Jag hatar verkligen sånt här.

Svag punkt.

Att gå sin egen väg - på franska

- C'est exactement ce que ju désire.

- Non, cela ne me plaít pas.

- Je le prends.

Det är tomt, men jag tänker aldrig låta han försvinna från mig.

En dag som alla andra var till ända. En vind som alla andra gick förbi. Snön föll, som så många gånger förr. Det blev natt för att en stund senare åter bli dag. Som om inget annat än nuet någonsin varit. Allt var som det alltid varit, rutinen gungade tryggt, omfamnade dig lite för mycket, lite för hårt. Solen sken som alltid.

Ögonblicken blev minuter, blev timmar, blev dagar.

Och allt som alltid varit slutade vara. Men dagarna fortsatte gå, vindarna fortsatte passera, snön fortsatte falla. Men nuet var ett annat. En enda stund slutade vara sammanhängande.

Vad är det som utgör livet? En dag som slutat vara behöver inte vara ett avslut.

Man vet så väl vad man ogillar.

Räckte det att uppskatta den korta stunden som var? När man så spontant uppskattar det lilla mötet, de små kommentarerna och skratten som en relation två människor emellan kan utgöras av, räckte det? Var det tillräckligt för att göra en saknad befogad? Var det tillräckligt för att jag ska känna mig ensam vid tanken på att jag inte får uppleva dina kommentarer varje dag?

En del människor borde inte få försvinna från en på det viset.

Det känns fortfarande tomt. Av små anledningar, för att jag var så van att så ofta le vid hans närvaro, glädjas åt de vanliga kommentarerna, känna mig trygg, känna hans entusiasm. För att han fick mig att utvecklas, våga mer. Han hade så mycket att komma med, han var så mycket. Egentligen var han bara en av så många, en i mängden, en vanlig människa.

Men för mig var han... hela världen.

Och därför kommer han alltid att vara väldigt mycket. Alltid.

Alltid.

Hoppas att det räcker.

Ur ett annat perspektiv

Killkompisar är frukstansvärt bra.

Dem får en att se saker ur ett annat perspektiv.

Hittat i en gammal pärm:

"Man kan faktiskt ha kompisar som är killar,

även om man är tjej, för det har jag.

Killar är bäst, dem är mycket coolare

och vågar mer än tjejerna!"

- Johanna Hage 5 år

Att hitta sig själv, genom att göra något märkligt.

Det är en ganska häftig och märklig känsla att färdas på vatten. Det spelar ingen roll om det är vinterns extrema kyla som frusit varenda droppe - och gör det möjligt. Det är ändå vatten. Bara vanligt vatten.
När det enda man ser, är en isbelagd och lätt snötäckt sjö - så börjar hjärnan jobba. Min gick på högvarv idag.

Runt, runt åkte jag på mina vita konståkningsskridskor med klack. Likadana, - men nu många storlekar större - som jag fick allra första gången. "Katarina" tryckt i guld på sidorna har alltid fått dem att se aningen proffsiga ut, trots att de små taggarna längst fram på skenan alltid har stört mig.
Tänk så snabbt och lätt man kan färdas, bara man hittar sig själv.

Det känns alltid lika olustigt i början. Man kommer varken framåt eller bakåt med bravur och isen känns alltid lika ojämn. Vare sig man befinner sig i en ishall, på spolad fin is - eller på en liten insjö, men aningen bubblig is. Alltid samma visa.
Men efter tag vänjer sig kroppens alla leder och muskler vid rörelserna, och när man väl får fart framåt, så finns det inget som får en att vilja vända sig om.

Efter att ha cirklat runt i timmar, gjort ett oberäknerligt antal spår i den lätta snön, så visste jag vad jag ville. Jag vill jobba själv.
Jag har alltid sysslat med lagsport. Men när jag tänker tillbaka, så ser jag inte mina målgester, vinster osv. Jag ser slagsmål, fula ord och hat, gråt, skrik. Ilska och negativa tankar som bubblar inom en som tevatten. Det är dags att lämna det bakom sig. Fokusera på mig själv.
Bryta alla tränares pekpinnar.

Jag ska jobba själv. Min kropp, och mitt mentala jag - kan åstadkomma oerhört mycket.
Att rulla fram på ensamma grusvägar, skogstigar eller asfaltssträckor - antingen på mina fötter, eller på två hjul - ska bli lika självklart som att borsta tänderna.

Det är en oslagbar känsla - att ha hittat sig själv.

Duktighet

Jag tänker ofta på att sluta vara så himla duktig. Jag vinner inte så mycket på att vara en duktig flicka, och det är framför allt tidskrävande och ganska tråkigt.
Tidskrävande ja... Tänk att för mindre än ett år sedan så var jag den där duktiga flickan, jämt, utan att ens tänka på det.
Jag har haft en bra period, utan lika mycket duktighet, och då har livet varit magiskt bra.


Men ibland faller jag tillbaka i gamla mönster. Ställer mig i vägskäl och tvekar, tittar mig vilset omkring och vågar inte ta beslut.
Lär mig schemat utantill, för anteckningar jämt och ständigt och ställer var sak på sin plats.


Då gäller det att hitta fokus igen. För mig är det nu mera lite viktigare att leva livet än, att vara duktig. Jag vill känna den där lätt pirriga känslan i maggropen, skratta högt när ingen hör.

Mellanålder

Nu har jag gjort det.
Det som ska vara så omtalat och omtyckt av alla gjordes relativt spontant idag. Sådana härliga vinterpromenader som alla pratar om. Tanken var inte att ta en långpromenad, men så blev det. 

Iklädd mina joggingskor fick jag känslan av att vara oövervinnerlig. Tappra steg tog mig fram på visserligen väl igenkända stigar, men den riktiga slutdestinationen var okänd. Dock slutade det med att jag gick raka vägen hem. Efter att ha filosoferat omkring ett tag, tog jag beslutet att igenting annat var nödvändigt just idag.


Som saknat från min egentliga bardom, fick jag idag också möjligheten att hoppa mellan snöhögar och "i onödan" halka omkring på isfläckar som lockat. Jag kan ha varit pedant av mig redan som liten. En gnutta i alla fall, då när så fort jag fick snö innanför kläderna sa "kaajt" och backade. Men idag kom njutningen.

Det kanske förövrigt kan ses som ett steg i fel riktning, nu när jag börjar komma upp en aning i åldrarna i alla fall. Men jag måste påpeka att jag dock inte ser mig själv lika benägen i att leka som jag gjorde som 3-åring. Men oj vad bra det kändes, de få sekundrarna det varade.


Komiskt nog, har denna lördag bestått av både en långpromenad och en mysig hemmakväll.


Denna jobbiga mellanålder.