Jag minns så väl känslan i magen första gången man var på väg mot högstadiet, för att på riktigt vara en elev där. Inte bara för att träffa sin nya klasskompisar. Man skulle vara någon. Ha ett eget skåp, ha lektioner i numrerade klassrum och bli betygsatt av lärare med stort ordförråd och kort stubin.
Imorse när jag klev på en av västtrafiks blåa bussar som så många mornar förr, så försökte jag hitta en känsla att jämföra med. Men jag fann ingenting. Bara att det var som ett helt gympass att hålla uppe ögonlocken och att busschauffören såg lagom uttråkad ut när alla elever trängde sig på med sina gröna skolkort i högsta hugg. Som vanligt, samma rutiner, samma händelser. Så mycket "samma", att man inte ens reagerar på någonting längre. Man känner ingenting.
Inte för att jag hade hoppats hitta en känsla av spänning eller glädje, utan bara en känsla att jämföra med. Något som kunde ge mig ett svar på vart jag befann mig och vad jag gjorde där. Något som kunde svara på varför man känner som man gör.
När musiken nådde mig genom hörlurarna var gympasset slut, och sen tänkte jag inte mer på det.
För varför skulle man ändra på något, som ändå alltid är och kommer att vara detsamma?
Samma rutiner varje dag.
Snart,snart lilla änglatös kommer du att åka till Varberg med förväntan och pirr i magen=) Då kommer det att bli sååååå roligt att gå i skolan=) Jag vet precis vad du går igenom, men härda ut. Du är världens bästa och duktigaste!!!!! Hoppas att din dag imorgon blir toppen!!! Massa kramar till min ängel utan vingar=)
SvaraRaderaJa precis, det kommer bli superkul! Tror den linjen passar mig bättre än något annat :) Ja, bara att kämpa det sista nu! Fick reda på att Grekland blir av, åker onsd. den 16e maj :) Tack! Massa kramar tillbaka!!
Radera