Hittat i arkivet

Jag ser dem varje dag. Han och hon. Radarparet som tappade täckningen, målet försvann. De sneglar på varandra i minnet, kommer ihåg och stannar upp vid nuet. Blir förtvivlade av förvirring och ensamma i sig själva. Tomhet omger tappade individer. Han håller ett stadigt tag i repet, mån om att det inte ska rubbas. Hon drar förtvivlat ifrån andra änden men han står iskallt kvar. Tittar på sina händer och förundras över vad han kan åstadkomma. Sakta men säkert sker någonting mittemellan dem. Repet början slitas ut, då lättar hon på kraften, ger efter för att inte göra något värre. Men det kanske redan har gått för långt.
Istället låter hon tankarna snurra vilt och som på beställning blir hon åter maktlös.

Hon går som paralyserad i hopp om att tiden ska gå fortare, trots att visarna redan för länge sedan har stannat. Hon letar spänning genom att göra saker som inte var möjligt i den värld hon lever i, men blir besviken när det inte ger samma känsla som han gav henne. Saker som hotar ett liv, men som hon är villig att riskera för att få känna den minsta förtjusning. Hon letar omsorgsfullt efter låtar som ska få henne att minnas, men alla ord blir stumma och melodier tysta - och hon kan inte lyssna på annat än hennes egna hjärtslag som slår hårt men långsamt, för att hålla liv i den lilla kroppen. Hon känner sig ensam trots att våren kommer till hennes fröjd och låter vinden leka med hennes hår. När knoppar brister värker det i muskler och leder.

Hon innehar ett hopp, som får henne att bli rädd för honom. Sättet han är på. Sättet han tar henne på. Hon funderar stundtals på att sluta, då han redan verkar ha gjort det. Men i den lilla kroppen finner sig en stor vilja som inte bryts ner alltför lätt. Dock tär det på hoppet, och den styrka hon en gång alltid haft låter sig bli vek när tårarna tränger fram. Hon förstår inte.
Hon bär på en rädsla att dem aldrig mer kommer att kunna prata som dem en gång gjort. Hon vill. Men han bläddrar vidare. Sida för sida. Kapitel för kapitel. Och hon får långa nätter att vänta, när hon måste ta igen allt. Att läsa mellan raderna får henne att tro saker som inte är sant. Men den tron som visar sig, får låta sig vara den enda, eftersom han inte givit henne någon annan.

I varje minsta rörelse som var enskild människa gör, ser hon honom göra likadant. Hon känner doften från hans hår på kudden och låter den bli våt av salta tårar. Hon får erbjudanden men stirrar bara blint, ingen skulle kunna ersätta honom. Självkänslan som såväl självsäkerheten vacklar från dag till dag och hon är ibland tvungen att stanna upp för att tänka efter. Hon ser ett barn ramla och slå sig hårt mot den grå asfalten och tänker att, gråt inte lilla vän, du kommer att råka ut för värre. Men skulle någon säga så till henne skulle hon bara gråta mer. Hennes favoritcitat blir att tillförlit är som ett papper. Har det en gång blivit tillskrynklat är det nästintill omöjligt att få det som det var från början. Hon hoppas bli fast i böcker och filmer men associerar minsta detalj till honom. Till dem.

Hans obekväma sätt att bemöta hennes försök på, får henne att tappa modet. Hon vet vad som väntar djupt inne i honom om hon visar att hon vågar, hon känner honom för väl. Hon minns en sen kväll under en gigantisk stjärnhimmel, han sa att han älskade henne. Hon log mot honom, vände om och började gå. När han högg tag i henne bakifrån, vände henne om tvärt och tittade djupt in i hennes ögon och sa det om igen, och igen, så lovade hon att alltid minnas honom och mötte sakta hans läppar. Hon önskar de kyligaste mornarna att han höll i hennes händer, så de slapp frysa. För hon vet att med det, hade hennes hjärta pumpat runt blodet i ådrorna fortare.

Allt finns kvar. Från första gången hon såg hans gestalt. Till dess att hon vände om med gråten i halsen, och kände hans blick i ryggen. Vad som var visste ingen.

Jag har vaknat mitt i natten av tystnaden

Jag var så van. Det blev något som var något i vardagen. Och sen försvann det. När jag vaknade var det tyst, när jag kom hem var det tyst, när jag gick och la mig var det tyst. Och jag undrar ibland om jag har fått dålig hörsel eller om jag kanske måste inse att det kommer fortsätta att vara tyst. Ända tills tystnaden bryts, och när blir det?

Help me

Every girl deserves a guy who can make her forget her heart was ever broken

I think about you everyday

"It's never gets easier.

You just get better."

Det gör inte ont

Det gör inte ont.

Jag känner inget alls.

Minnen, ögonblick, ord i natten.

Det gör inte ont.

Att se, att höra, att förstå.

Det gör inte ont.

Att du har sårat, lämnat, svikit.

Det som inte dödar, det härdar.

Jag har fått härda tillräckligt.

Det gör inte ont längre.

Försvinner överallt

Och dagarna går, och de kommer igen.

Precis som alltid.

Exakt som det var, är och kommer fortsätta att vara.

Jag tänker att ingenting händer, inget förändras.

Men när jag tittar tillbaka är allt annorlunda.

För det är inte som det en gång var.

Den där tiden då allt var så ärat som det bara kunde bli. Ljust.

Och det är inte som det en gång blev.

Den tiden då allt var nere på botten. Då flaskan alltid var tom.

Det är som det är, helt enkelt.

Det är nu och det är annorlunda mot då och vad som kommer att bli.

Och jag börjar släppa det.

Stunder går utan att jag tänker på det.

Farorna i vardagen minskar

för jag har lärt mig att hitta lindrigare sätt att förhindra det.

Dem.

Alla tankar.

Minnen går inte att se förbi.

Och substanstiv påminner.

Men det börjar försvinna,

överallt.

Faller

Distansen mellan oss var

som från det lilla blad högst upp i toppen

ner till den spruckna grå asfalten.

Men allt släppte sitt grepp och jag föll.

Och jag behöver många vindar

för att komma upp igen.

Skugga

Du är lika bra på att glömma

som jag är på att komma ihåg.

Jag läser dig som en öppen bok

Nu vet jag.

Vet vad du älskar nu för tiden.

Att glömma mig.

Jag trodde aldrig.. men så fann jag viljan

Det är det svåraste jag har gjort. Som att sudda ut en del av sin framtid, en del av sig själv.

Jag har inte ändrats, har inte tittat, har inte känt. Försökte bara stänga av det oändliga flödet av känslor bara för en liten stund.

Sekunderna blev timmar mitt i en blinkning. Igår blir förra året så fort och jag vill inte.

Vill inte. Kan inte. Men måste. Det enda jag någonsin trott på mer än mig själv blev så kallt.

Låt varje minne komma fram när man behöver det. Jag ska skratta mig lycklig åt att de bilder jag ser, de ord jag hör och saker jag läser från förr faktiskt varit sanna. Att jag faktiskt varit där - mitt i allt.

Jag lät dig vinna av den anledning att själv få min vilja att framträda tydligare när du skrattade bort allt som en gång var. För med min vilja vet jag att jag kan gå hur långt som helst.

Jag tänker inte ljuga

Att något kan göra så ont.

Att en så på världskartan liten grej,

kan verka som en hel atombomb i hjärtat.

I hela kroppen.

Att någon man förlitade hela sin själ på,

helt plötsligt blir någon som man inte tror sig känna.

Att någon man inget hellre än något annat vill se in i ögonen,

hela tiden verkar vända bort blicken.

Låter jag nästan som Björn Ranelid nu kanske?

Det är i så fall inte meningen.

Men tanken på att någon som tagit upp all tankekraft,

fortfarande gör det,

utan att göra någonting.

Förutom att inte finnas där.

Fan.

Jag saknar dig.

Vilsen

En knopp som aldrig brast ut,

innan den mötte solen.

Ett skrattande löv i grenverket.

Sprakande stolt med starka färger,

dansande ömt till vindens klang.

Föll mot den grå asfalten,

när solen gick i moln.

Multnade sakta i takt med sprickor,

när solen blev återhållsam.

Springer omkring på marken,

när vinden kommer åter.

Vilsen, ensam.

Sluta

Det gör mig ont att se

att du suddar ut allt så fort.

Svag punkt

Jag har hittat en svag punkt i min personlighet.

Det rör sig om olösta problem eller obesvarade frågor. Att saker och ting händer utan en anledning. Eller när man frågor något och personen svarar med "Jag vet inte" och så ser man att personen ljuger. Och är det då en person som man alltid litat på och inte ens i dem värsta drömmar trott att personen skulle ljuga för just dig - så blir sådana här obesvarade frågor något som tynger en, ända ner till botten. Och desto längre tid man är där nere, desto svårare blir det att ta sig upp.

Det var en gång en person som redogjorde för mig att det var dags att byta blad, hoppa till ett nytt kapitel och bara ha kvar ett svagt minne av det som varit. Vad tror ni personen svarade när jag frågade varför och hur? Jo, jag vet inte. Hade jag vetat hade jag sagt det men jag vet inte.

Jag brukar säga precis likadant, när jag inte vet. Skillnaden den här gången var att personen mycket väl visste, men inte vågade.

Åh. Jag hatar verkligen sånt här.

Svag punkt.

Ska jag fortsätta?

Jag ångrar ingenting.

Inte en sak.

Men det känns fel,

att jag litat blint på dig när du ljugit.

Bara för att försöka vifta bort,

att du skulle göra en sån grej mot mig.

Du kanske inte var, den du var.

Du kanske är någon annan.

I need a break

Saknaden påminner mig

Hela tiden

du.

Bara du.

Saknaden påminner mig,

om alla stunder.

Allt är värt att minnas,

du är värd allt.

En möte mellan blå ögon,

mellan kalla läppar,

hade inte gått att slå nu.

Min sol,

jag saknar dig.



vad hände ?

Jag saknar din gnista,

varför dog den ut?

you matter

Always remember,

that no matter how useless you feel ..

.. you're someones reason to smile.

Se dig omkring, snälla.

Snälla, se dig omkring.

Se vad du har,

se möjligheter.

Tänk på vad du delar,

säger,

gör.

Kom ihåg vilka du har nära,

och vilka som är på avstånd.

Låt dig inte leva blind,

tom och kall..

Och i efterhand fälla tårar till

"Du vet inte vad du har, förrän du förlorat det".