Försvinner överallt

Och dagarna går, och de kommer igen.

Precis som alltid.

Exakt som det var, är och kommer fortsätta att vara.

Jag tänker att ingenting händer, inget förändras.

Men när jag tittar tillbaka är allt annorlunda.

För det är inte som det en gång var.

Den där tiden då allt var så ärat som det bara kunde bli. Ljust.

Och det är inte som det en gång blev.

Den tiden då allt var nere på botten. Då flaskan alltid var tom.

Det är som det är, helt enkelt.

Det är nu och det är annorlunda mot då och vad som kommer att bli.

Och jag börjar släppa det.

Stunder går utan att jag tänker på det.

Farorna i vardagen minskar

för jag har lärt mig att hitta lindrigare sätt att förhindra det.

Dem.

Alla tankar.

Minnen går inte att se förbi.

Och substanstiv påminner.

Men det börjar försvinna,

överallt.