No sleep, just you

Jag vill, egentligen.

Ibland är det jobbigaste med att ta ett beslut att våga stå för det.
Man vet egentligen vad man vill,
men man vet inte om man törs genomföra det inför alla andra sen
för det är det som är den svåra biten.

Hon var så vilsen att hon inte visste vart hon hade sig själv

Det enda hon ville, dygnet runt, var att få ringa och berätta allt som varit. Han var kanske den enda i världen som skulle kunna göra det lättare, som skulle fatta hur jobbigt det var. Fast han var ju just den som orsakat allting. Ena halvan av henne var skitförbannad på honom, andra halvan saknade att prata med honom så mycket att det knappt gick att andas.

Det gör inte ont

Det gör inte ont.

Jag känner inget alls.

Minnen, ögonblick, ord i natten.

Det gör inte ont.

Att se, att höra, att förstå.

Det gör inte ont.

Att du har sårat, lämnat, svikit.

Det som inte dödar, det härdar.

Jag har fått härda tillräckligt.

Det gör inte ont längre.

Jag blev kvar

Det var min rädsla, rädslan att inse att det faktiskt är definitivt.
Att du inte längre är här, något jag fortsätter förneka.

Jag tänker inte ljuga

Att något kan göra så ont.

Att en så på världskartan liten grej,

kan verka som en hel atombomb i hjärtat.

I hela kroppen.

Att någon man förlitade hela sin själ på,

helt plötsligt blir någon som man inte tror sig känna.

Att någon man inget hellre än något annat vill se in i ögonen,

hela tiden verkar vända bort blicken.

Låter jag nästan som Björn Ranelid nu kanske?

Det är i så fall inte meningen.

Men tanken på att någon som tagit upp all tankekraft,

fortfarande gör det,

utan att göra någonting.

Förutom att inte finnas där.

Fan.

Jag saknar dig.

Thoughts

"It will all be ok in the end.

If it's not ok, it's not the end."

Vilsen

En knopp som aldrig brast ut,

innan den mötte solen.

Ett skrattande löv i grenverket.

Sprakande stolt med starka färger,

dansande ömt till vindens klang.

Föll mot den grå asfalten,

när solen gick i moln.

Multnade sakta i takt med sprickor,

när solen blev återhållsam.

Springer omkring på marken,

när vinden kommer åter.

Vilsen, ensam.

Klockorna har stannat

Ibland stannar tiden upp.

Ibland fastnar minuten, gör en sekund till en evighet,

gör en tanke obefintlig,

gör stunden på jorden så bestämd.

Det finns ingen gräns då man måste ge sig, inte om man har vilja, och det har alla

"Ge upp..?

Ingen aning om vad det betyder,

men jag har hört att det är

vad alla förlorare brukar göra..."

Sluta

Det gör mig ont att se

att du suddar ut allt så fort.

Du lyckades

Du kan inte förstå,
jag kan inte förklara.

Spelar ingen roll vad

men lämna mig inte helt.

Du har kanske lyckats

som alla andra sa.

Du gjorde mig blind

och nu får jag leva med det.

(ingen ska ta åt sig,
rör inte någon speciell)

Vad händer?

Försvinn inte nu,

du har satt för djupa spår

för att jag ska klara det.

Svag punkt

Jag har hittat en svag punkt i min personlighet.

Det rör sig om olösta problem eller obesvarade frågor. Att saker och ting händer utan en anledning. Eller när man frågor något och personen svarar med "Jag vet inte" och så ser man att personen ljuger. Och är det då en person som man alltid litat på och inte ens i dem värsta drömmar trott att personen skulle ljuga för just dig - så blir sådana här obesvarade frågor något som tynger en, ända ner till botten. Och desto längre tid man är där nere, desto svårare blir det att ta sig upp.

Det var en gång en person som redogjorde för mig att det var dags att byta blad, hoppa till ett nytt kapitel och bara ha kvar ett svagt minne av det som varit. Vad tror ni personen svarade när jag frågade varför och hur? Jo, jag vet inte. Hade jag vetat hade jag sagt det men jag vet inte.

Jag brukar säga precis likadant, när jag inte vet. Skillnaden den här gången var att personen mycket väl visste, men inte vågade.

Åh. Jag hatar verkligen sånt här.

Svag punkt.

Det är tomt, men jag tänker aldrig låta han försvinna från mig.

En dag som alla andra var till ända. En vind som alla andra gick förbi. Snön föll, som så många gånger förr. Det blev natt för att en stund senare åter bli dag. Som om inget annat än nuet någonsin varit. Allt var som det alltid varit, rutinen gungade tryggt, omfamnade dig lite för mycket, lite för hårt. Solen sken som alltid.

Ögonblicken blev minuter, blev timmar, blev dagar.

Och allt som alltid varit slutade vara. Men dagarna fortsatte gå, vindarna fortsatte passera, snön fortsatte falla. Men nuet var ett annat. En enda stund slutade vara sammanhängande.

Vad är det som utgör livet? En dag som slutat vara behöver inte vara ett avslut.

Man vet så väl vad man ogillar.

Räckte det att uppskatta den korta stunden som var? När man så spontant uppskattar det lilla mötet, de små kommentarerna och skratten som en relation två människor emellan kan utgöras av, räckte det? Var det tillräckligt för att göra en saknad befogad? Var det tillräckligt för att jag ska känna mig ensam vid tanken på att jag inte får uppleva dina kommentarer varje dag?

En del människor borde inte få försvinna från en på det viset.

Det känns fortfarande tomt. Av små anledningar, för att jag var så van att så ofta le vid hans närvaro, glädjas åt de vanliga kommentarerna, känna mig trygg, känna hans entusiasm. För att han fick mig att utvecklas, våga mer. Han hade så mycket att komma med, han var så mycket. Egentligen var han bara en av så många, en i mängden, en vanlig människa.

Men för mig var han... hela världen.

Och därför kommer han alltid att vara väldigt mycket. Alltid.

Alltid.

Hoppas att det räcker.

vad hände ?

Jag saknar din gnista,

varför dog den ut?

obekant

Trodde aldrig,

att jag skulle vara rädd,

för att möta din blick.