Att något kan göra så ont.
Att en så på världskartan liten grej,
kan verka som en hel atombomb i hjärtat.
I hela kroppen.
Att någon man förlitade hela sin själ på,
helt plötsligt blir någon som man inte tror sig känna.
Att någon man inget hellre än något annat vill se in i ögonen,
hela tiden verkar vända bort blicken.
Låter jag nästan som Björn Ranelid nu kanske?
Det är i så fall inte meningen.
Men tanken på att någon som tagit upp all tankekraft,
fortfarande gör det,
utan att göra någonting.
Förutom att inte finnas där.
Fan.
Jag saknar dig.
Jag saknar dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar