Omväxling

Att vakna upp en morgon och känna sig älskad som den första vårsolen eller som vatten i öknen. Att veta att man alltid har en trygg famn bakom hörnet eller någon att vända sig till vad det än gäller. Kolla inkorgen och se den fylld med kärleksord, ömhet, saknad. Kunna tänka på ett leende och få energi till att hålla ögonen öppna, när man såg regnet stå som spön i asfalten eller såg högen med skolböcker växa sig hög som Empire State Building. Den där lätta känslan i maggropen som lockade fram små skratt vid de mest opassande tillfällena. Eller den där blicken som sa att man faktiskt var någon.

Att vakna upp en morgon och känna sig tom som en urdrucken flaska. Känna att man stod på ostadig mark, vandrat på fel väg. Aldrig höra något mer än sina egna andetag eller klockan på väggen i klassrummet som tycktes ha stannat fem minuter före utringning. Vänja sig vid att vädret alltid höll ett stabilt läge vid sämst. Somna över högen med läxböcker. Ramla i joggingspåret och känna sig ensam. Och sen i drömmarna springa på motorvägen med ögonbindel. Ta på sig andras problem för att glömma sina egna, men tappa bort sig själv helt och hållet på vägen.

Jag trodde aldrig.. men så fann jag viljan

Det är det svåraste jag har gjort. Som att sudda ut en del av sin framtid, en del av sig själv.

Jag har inte ändrats, har inte tittat, har inte känt. Försökte bara stänga av det oändliga flödet av känslor bara för en liten stund.

Sekunderna blev timmar mitt i en blinkning. Igår blir förra året så fort och jag vill inte.

Vill inte. Kan inte. Men måste. Det enda jag någonsin trott på mer än mig själv blev så kallt.

Låt varje minne komma fram när man behöver det. Jag ska skratta mig lycklig åt att de bilder jag ser, de ord jag hör och saker jag läser från förr faktiskt varit sanna. Att jag faktiskt varit där - mitt i allt.

Jag lät dig vinna av den anledning att själv få min vilja att framträda tydligare när du skrattade bort allt som en gång var. För med min vilja vet jag att jag kan gå hur långt som helst.

Maybe it's just me

Du grät

Du frågade vad du hade gjort för att förtjäna någon som mig.

Ingenting.

Bara varit du.

Det räckte alltid.

Stunden då du tittade in i mina ögon första gången

... det är den stunden jag alltid kommer förknippa med lycka, hela livet.

Att gå sin egen väg - på franska

- C'est exactement ce que ju désire.

- Non, cela ne me plaít pas.

- Je le prends.

Duktighet

Jag tänker ofta på att sluta vara så himla duktig. Jag vinner inte så mycket på att vara en duktig flicka, och det är framför allt tidskrävande och ganska tråkigt.
Tidskrävande ja... Tänk att för mindre än ett år sedan så var jag den där duktiga flickan, jämt, utan att ens tänka på det.
Jag har haft en bra period, utan lika mycket duktighet, och då har livet varit magiskt bra.


Men ibland faller jag tillbaka i gamla mönster. Ställer mig i vägskäl och tvekar, tittar mig vilset omkring och vågar inte ta beslut.
Lär mig schemat utantill, för anteckningar jämt och ständigt och ställer var sak på sin plats.


Då gäller det att hitta fokus igen. För mig är det nu mera lite viktigare att leva livet än, att vara duktig. Jag vill känna den där lätt pirriga känslan i maggropen, skratta högt när ingen hör.

Det spökar på balansnerven

Precis när jag skulle somna började sängen åka berg-och-dalbana.
Jag klamrade mig fast vid täcket i vad som kändes som en evighet,
men som i realiteten varade kanske 10 sekunder.
Det där var konstigt tänkte jag,
men somnade strax därefter.

Jag sov förbi väckarklockan
och vaknade vid lunchtid med lätt ångest.
Jag som hade tänkt gå upp i ottan
för att hinna plugga in allt
jag sparat till denna sista inläsningsdag.

När jag reste mig upp gungade rummet.
Eller, rummet stog nog stilla,
men jag vinglade och vajade
som en packad tonårstjej på höga klackar.
Framför spegeln tittade jag sorgest på mig själv
och strök sedan en lock ur ansiktet.
Efter att ha ramlat några gånger
intog jag åter sängläge
och konstaterade att skola följande dag
inte längre var aktuellt.

Till min förvåning var yrseln som bortblåst nästa dag
och jag tog mig ut till köket 
med bara ett lätt illamående
och dov huvudvärk. 
Frukosten gick sådär,
fick ändå i mig lite.
Men sen började rummet snurra
och jag fick hålla i mig
för att inte trilla av stolen.
Fan, tänkte jag.
Den här yrselskiten är stressbetingad!

Sedan dess har yrseln kommit och gått,
sakta med allt glesare intervall
och lindrigare attacker.
Nu är det nästan bara när jag reser mig upp
som det snurrar riktigt mycket.
Jag finner det tämligen underhållande.
Som att få åka på små åkturer
med jämna mellanrum.
Små händelser
i den stora vardagen.

Men jag blir ändå lite förbannad.
Först pajar "andningen"

och sen balansen.
Vad kommer nästa gång?!

23

Godis sen gårdagen,

 framför en julkonsert på 3:an.

Stilla kväll.

Det regnar ute, och blåser.

Lampan i gathörnet sjunger en klagosång,

när björkens grenar piskar mot dess lykta.

Undrar om det verkligen är den 23:e december idag?

Dagen före dopparedan.

Eller om någon bara tutat i oss det.

För ett år kan väl inte gå så fort?

Och julkorten visar en vit jul.

Ska nog ringa och fråga tillverkaren,

om hans mamma inte lärt honom att det är fult att ljuga.

Vi bor i Sverige

och det är 2011.

ett virrvarr

...och det snurrar

runt

runt

runt

en önskan

låt det ta slut...

Orkar inte nu.

Make you feel my love

Sådär trött

att ögonlocken väger

alltför mycket

Men vill inte lägga mig

vill inte

sova

För jag vill inte att morgondagen

ska komma än

Jag vill njuta av det sista

av helgen

känna doften som sitter kvar

från dig

Fast samtidigt

vore det bra om det blev ny dag snart

för då kan den passera

Så är det snart helg igen

och jag får skratta

med dig

Frusna fingrar

Frusna fingrar,

kalla fötter,

skakar tänder.

Minnen väcker,

liv i kroppen,

tänker, gläds,

varm igen.

Du är magisk.

Det där leendet, som får allt att stanna.

När jag är färdig med min utläggning stirrar han bara på mig

med sin jag-fattar-ingenting-min,

och säger: Jag slår vad om att du inte kan vad allt det där

betyder...

Jo, faktiskt, säger jag.

Och så fortsätter jag att prata om ämnet

i samma glada tempo,

tills han sätter pekfingret mot min läppar.

Du, säger han och ler så jag får hjärtsnörp,

Jag skojade.

Lyckorus

Och plötsligt känns det

som om jag har skjutit den avgörande bollen

i mål.

Och mitt hjärta axar upp till överljudsfart så snabbt

att jag nästan vacklar omkull.

Och den jublande hopen

lyfter mig på sina axlar

och bär iväg med mig.

Hur man slår en strike

Tar sikte,

tänker på en person,

förställer mig att käglorna

är tänder eller smalben,

för armen bakåt

i syfte att åstadkomma största möjliga skada

och låter sedan klotet flyga -

öga för öga

Hajar du?

Klotet är en knytnäve.

Bowlar

med ett bestämt mål:

Att slå ner

den där jäveln

och tillfoga

smärta.



Mitt hjärta skjuter upp i halsen som ett skott

Sedan far det som en boomerang

raka vägen tillbaka

ner i fötterna.

Jag visste inte att man kunde vilja

hoppa av glädje

och hoppa från en bro

i exakt

samma

ögonblick.

härliga ögonblick..

Det där skrattet,

och vetskapen om att det är jag som lockat fram det,

får mig att känna mig på något vis allsmäktig,

oförstörbar,

till och med odödlig.

"Det brinner i mig, brinner i bröstet"

 

Flämtar till. Faller sakta mot marken, en dov duns mot gräset.

Det flimrar till, sen blir det svart.

Det sticker till i hjärtat "Aj, sluta!", tänker jag. Men det slutar inte.

Röster, likt ett isande läte runt mig.

Känner hur jag lyfter, svävar, flyger... Sen en dov duns mot marken igen.

Det brinner i mig, brinner i bröstet.

Sen röster igen, många röster.

Upprörda, stressade.

"Sluta skrika, jag är ju här!", försöker jag. Med det kommer inget ljud.

Får ingen luft. Det tar stopp. Jag krampar, kämpar.

Är jag ens kvar?

Andas in från en "puff", kan inte andas ut igen.

"Kom igen, snälla...", tänker jag.

Känner inte längre mina fötter, benen har domnat bort.

Orken tar helt slut. Det skriker i mig "Vill inte mer!"

Kan inte andas, krampar igen.

Fler röster. Det piper i öronen. "Lägg av då, hjälp mig istället!"

Men inte heller nu kommer det något ljud.

Bara en plötslig utandning, sen tar det stopp igen.

Känner hur något kallt rinner ner i min hals. Det kalla sprider sig långsamt neråt.

Hostar irriterat. "Nej, varför gjorde jag det!?"

Någon drar upp mig sittande, får en rejäl klapp i ryggen.

Faller bakåt igen. En dov duns mot marken.

Puffar igen, och igen.

Det vill inte hjälpa.

Det finns inget hopp kvar, det har brunnit upp inuti mig.

Lever kvar på viljan.

Viljan att kunna se en blå himmel igen.

Puffar igen, krampar. Tårarna rinner.

Men sakta börjar rösterna avta. Det bli ljusare. En grå nyans sprider sig runt mig.

"Lite till", tänker jag.

Sen blir det helt tyst, stilla.

Allt blir ljust, vackert.

Känner hur lugnet långsamt sprider sig.

En ljummen vind sveper förbi.

Likt en våg, en känsla av rörelse. Liv.

Ligger stilla, andas långsamt.

Försäkrar mig om att det faktiskt går.

Kan inte röra mig, allt är så tungt, så tungt.

"Johanna, det är över nu". viskar en öm röst intill mig.

Ska jag våga öppna ögonen?

Jo, du är modig Johanna.

Öppnar långsamt upp.

Ser en blå himmel högt där uppe, solen ler mot mig.

Slumrar till igen.

Men jag vet nu, jag behöver inte vara rädd längre.

Jag har smakat på döden,

men den smakade inte illa.

Perspektiv

Att byta perspektiv.

Att se saker från ett annat håll.

Att säga ja.

Att ge sig iväg.

Att byta landet mot havet.

Bara för en stund.

Att se någon man håller av lyckas med sitt uppdrag.

Vila i leendet.

Att sitta på ett rockcafé med en kaffe och skriva i en ny skrivbok.

Att äta glass på stranden i blåst och regn kan också vara bra.

Centrum

Jag var alltid stark nog att försvara mig i de fysiska attackerna.

Men de verbala var värre.

Tusentals ord.

Tränger, förvränger, förvirrar.

Att uttrycka mig i skrift är något som jag alltid har haft lätt för.

Tvärtom när det gäller den muntliga delen..

det har varit lite svårare.

I stela, tuffa och pressade stunder

situationer, ögonblick...

Jag blir stum.

Tyst.

Det finns inga ord som passar att säga,

bara att skriva.

Då får man tid att formulera sig och allt låter så mycket bättre.

Men jag har fått lära den hårda vägen.

Antingen är man bra på allt,

eller inget.

Fast... vänta nu.

Alla är ju bra på något

och ingen kan vara bra på allt, ska det ju vara..?

Men inte enligt alla.

Man blir skolad till att antingen skaffa status,

eller bli förlorare.

Enligt mig, så...

Gäller det att hitta ett mellanting.