Det spökar på balansnerven

Precis när jag skulle somna började sängen åka berg-och-dalbana.
Jag klamrade mig fast vid täcket i vad som kändes som en evighet,
men som i realiteten varade kanske 10 sekunder.
Det där var konstigt tänkte jag,
men somnade strax därefter.

Jag sov förbi väckarklockan
och vaknade vid lunchtid med lätt ångest.
Jag som hade tänkt gå upp i ottan
för att hinna plugga in allt
jag sparat till denna sista inläsningsdag.

När jag reste mig upp gungade rummet.
Eller, rummet stog nog stilla,
men jag vinglade och vajade
som en packad tonårstjej på höga klackar.
Framför spegeln tittade jag sorgest på mig själv
och strök sedan en lock ur ansiktet.
Efter att ha ramlat några gånger
intog jag åter sängläge
och konstaterade att skola följande dag
inte längre var aktuellt.

Till min förvåning var yrseln som bortblåst nästa dag
och jag tog mig ut till köket 
med bara ett lätt illamående
och dov huvudvärk. 
Frukosten gick sådär,
fick ändå i mig lite.
Men sen började rummet snurra
och jag fick hålla i mig
för att inte trilla av stolen.
Fan, tänkte jag.
Den här yrselskiten är stressbetingad!

Sedan dess har yrseln kommit och gått,
sakta med allt glesare intervall
och lindrigare attacker.
Nu är det nästan bara när jag reser mig upp
som det snurrar riktigt mycket.
Jag finner det tämligen underhållande.
Som att få åka på små åkturer
med jämna mellanrum.
Små händelser
i den stora vardagen.

Men jag blir ändå lite förbannad.
Först pajar "andningen"

och sen balansen.
Vad kommer nästa gång?!