Att vakna upp en morgon och känna sig älskad som den första vårsolen eller som vatten i öknen. Att veta att man alltid har en trygg famn bakom hörnet eller någon att vända sig till vad det än gäller. Kolla inkorgen och se den fylld med kärleksord, ömhet, saknad. Kunna tänka på ett leende och få energi till att hålla ögonen öppna, när man såg regnet stå som spön i asfalten eller såg högen med skolböcker växa sig hög som Empire State Building. Den där lätta känslan i maggropen som lockade fram små skratt vid de mest opassande tillfällena. Eller den där blicken som sa att man faktiskt var någon.
Att vakna upp en morgon och känna sig tom som en urdrucken flaska. Känna att man stod på ostadig mark, vandrat på fel väg. Aldrig höra något mer än sina egna andetag eller klockan på väggen i klassrummet som tycktes ha stannat fem minuter före utringning. Vänja sig vid att vädret alltid höll ett stabilt läge vid sämst. Somna över högen med läxböcker. Ramla i joggingspåret och känna sig ensam. Och sen i drömmarna springa på motorvägen med ögonbindel. Ta på sig andras problem för att glömma sina egna, men tappa bort sig själv helt och hållet på vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar