"Det brinner i mig, brinner i bröstet"

 

Flämtar till. Faller sakta mot marken, en dov duns mot gräset.

Det flimrar till, sen blir det svart.

Det sticker till i hjärtat "Aj, sluta!", tänker jag. Men det slutar inte.

Röster, likt ett isande läte runt mig.

Känner hur jag lyfter, svävar, flyger... Sen en dov duns mot marken igen.

Det brinner i mig, brinner i bröstet.

Sen röster igen, många röster.

Upprörda, stressade.

"Sluta skrika, jag är ju här!", försöker jag. Med det kommer inget ljud.

Får ingen luft. Det tar stopp. Jag krampar, kämpar.

Är jag ens kvar?

Andas in från en "puff", kan inte andas ut igen.

"Kom igen, snälla...", tänker jag.

Känner inte längre mina fötter, benen har domnat bort.

Orken tar helt slut. Det skriker i mig "Vill inte mer!"

Kan inte andas, krampar igen.

Fler röster. Det piper i öronen. "Lägg av då, hjälp mig istället!"

Men inte heller nu kommer det något ljud.

Bara en plötslig utandning, sen tar det stopp igen.

Känner hur något kallt rinner ner i min hals. Det kalla sprider sig långsamt neråt.

Hostar irriterat. "Nej, varför gjorde jag det!?"

Någon drar upp mig sittande, får en rejäl klapp i ryggen.

Faller bakåt igen. En dov duns mot marken.

Puffar igen, och igen.

Det vill inte hjälpa.

Det finns inget hopp kvar, det har brunnit upp inuti mig.

Lever kvar på viljan.

Viljan att kunna se en blå himmel igen.

Puffar igen, krampar. Tårarna rinner.

Men sakta börjar rösterna avta. Det bli ljusare. En grå nyans sprider sig runt mig.

"Lite till", tänker jag.

Sen blir det helt tyst, stilla.

Allt blir ljust, vackert.

Känner hur lugnet långsamt sprider sig.

En ljummen vind sveper förbi.

Likt en våg, en känsla av rörelse. Liv.

Ligger stilla, andas långsamt.

Försäkrar mig om att det faktiskt går.

Kan inte röra mig, allt är så tungt, så tungt.

"Johanna, det är över nu". viskar en öm röst intill mig.

Ska jag våga öppna ögonen?

Jo, du är modig Johanna.

Öppnar långsamt upp.

Ser en blå himmel högt där uppe, solen ler mot mig.

Slumrar till igen.

Men jag vet nu, jag behöver inte vara rädd längre.

Jag har smakat på döden,

men den smakade inte illa.