Jag vet vilken dy hon varit i, men jag vet också vart hon är nu



Läser dikter från förr.

Det var annorlunda då.

Tankar blir ord, bildar meningar

och nu, känslor.

Det är svårt att förstå

att man kan beröra sig själv.

Minns dagarna.

Minns nätterna.

Alltid likadant,

tomt, kallt.

Visste aldrig varför

kunde bara inte leva med det.

Trött på livet.

Vad var meningen liksom?

Ni fanns där och hjälpe till.

Vad vore världen utan vänskap.

Men jag,

jag såg aldrig möjligheter,

aldrig ljus.

Satt själv i mörkret

och bara tänkte.
Skrev ner allt.
Varenda känsla finns arkiverad
och där bör dem stanna.

Så läser jag nu..

Det var två år sedan idag

Jag låg här som nu,

kände som nu,

tänkte som nu.

Och jag undrar,

är jag tillbaka?

Nej,

för meningen med livet

- det är du.