Det är en ganska häftig och märklig känsla att färdas på vatten. Det spelar ingen roll om det är vinterns extrema kyla som frusit varenda droppe - och gör det möjligt. Det är ändå vatten. Bara vanligt vatten.
När det enda man ser, är en isbelagd och lätt snötäckt sjö - så börjar hjärnan jobba. Min gick på högvarv idag.
Runt, runt åkte jag på mina vita konståkningsskridskor med klack. Likadana, - men nu många storlekar större - som jag fick allra första gången. "Katarina" tryckt i guld på sidorna har alltid fått dem att se aningen proffsiga ut, trots att de små taggarna längst fram på skenan alltid har stört mig.
Tänk så snabbt och lätt man kan färdas, bara man hittar sig själv.
Det känns alltid lika olustigt i början. Man kommer varken framåt eller bakåt med bravur och isen känns alltid lika ojämn. Vare sig man befinner sig i en ishall, på spolad fin is - eller på en liten insjö, men aningen bubblig is. Alltid samma visa.
Men efter tag vänjer sig kroppens alla leder och muskler vid rörelserna, och när man väl får fart framåt, så finns det inget som får en att vilja vända sig om.
Efter att ha cirklat runt i timmar, gjort ett oberäknerligt antal spår i den lätta snön, så visste jag vad jag ville. Jag vill jobba själv.
Jag har alltid sysslat med lagsport. Men när jag tänker tillbaka, så ser jag inte mina målgester, vinster osv. Jag ser slagsmål, fula ord och hat, gråt, skrik. Ilska och negativa tankar som bubblar inom en som tevatten. Det är dags att lämna det bakom sig. Fokusera på mig själv.
Bryta alla tränares pekpinnar.
Jag ska jobba själv. Min kropp, och mitt mentala jag - kan åstadkomma oerhört mycket.
Att rulla fram på ensamma grusvägar, skogstigar eller asfaltssträckor - antingen på mina fötter, eller på två hjul - ska bli lika självklart som att borsta tänderna.
Det är en oslagbar känsla - att ha hittat sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar