Och bara sådär slog mitt humör över från att ha varit okej till att bli dåligt. På mindre än en minut lyckades jag väcka ett hat mot allt och alla, en önskan om att helt plötsligt få åtminstone gömma undan mänskligheten för en stund, få placera mig i ett område där jag är ensam och slipper möta andra. Ge mig något som är befogat att avsky. Det värsta erkännandet ligger i att jag inte vet varför humöret slog om, det fanns inte ens någon specifik händelse som vände upp-och-ned på mitt humör, jag har till och med haft flyt idag, och ändå lyckas jag hamna i humöret i vilket en enorm styrka med vilken man kan få krossa fönsterrutor och annat önskas, för att lugna humöret.
Eftersträva harmoni och så vidare är vid denna tidpunkt inte ens önskat. Nu önskar jag mig befogenhet att få använda - och lyckas - använda knytnävarna. Men nej, jag gör inte sådant. Ibland, bara ibland, väldigt sällan, typ aldrig, men ibland är jag avundsjuk på dem som inte har några hämningar när det kommer till våld utan väljer att slå till när humöret så säger.
Om jag åtminstone hade något att känna avsky och hat mot. Om jag hade haft något att klaga på, hade stunden känts så mycket bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar