Jag har blivit någon annan

Jag försöker hela tiden ta nya tag och vända om - byta blad. Säger att jag gillar variation och vill ha nytt för att ersätta gammalt. Söker lycka och spänning på de mest ologiska sätt och förälskar mig i min egen morals motsatta sida. Jag sträcker på mig när jag känner att jag har kommit över ord och beröringar, men kryper ihop när jag inser att jag är starkare än mig själv. Vem i mig försöker bryta sig ut?

Håkan vet

” När man tänker, tycker och vet, då är man oftast en annan person.

Men när man känner något, då är man alltid sig själv. ”

 - Håkan Hellström.

I've been looking for you

Stanna kvar, du bad ju mig komma

Jag tänker på dig på dagen.

Drömmer om dig på natten.

Andas dina ord.

Fylls sakta av din djärvhet.

Vänjer mig vid tanken.

Jag väntar på dina svar.

Blir glad av ditt namn.

Så om jag skulle förlora dig nu,

så blir jag endast ett tomrum igen.

No sleep, just you

Förvirrad

Hur pratar man med någon man aldrig pratat riktigt med,

men som man hör av varje dag?

Hur förklarar man för en sådan person som man känner så mycket för,

vad man faktiskt känner,

när man knappt känner den personen?

Kan man ens känna så?

Jag var fängslad

Även om jag borde ha sett det så tittade du ner
O du log, du var lugn, du var glad, du var lättsam
Jag var dum, du var smart, jag var fängslad
Men min mun ville ha dina läppar

Norlie & KKV - När jag går ner

Hittat i arkivet

Jag ser dem varje dag. Han och hon. Radarparet som tappade täckningen, målet försvann. De sneglar på varandra i minnet, kommer ihåg och stannar upp vid nuet. Blir förtvivlade av förvirring och ensamma i sig själva. Tomhet omger tappade individer. Han håller ett stadigt tag i repet, mån om att det inte ska rubbas. Hon drar förtvivlat ifrån andra änden men han står iskallt kvar. Tittar på sina händer och förundras över vad han kan åstadkomma. Sakta men säkert sker någonting mittemellan dem. Repet början slitas ut, då lättar hon på kraften, ger efter för att inte göra något värre. Men det kanske redan har gått för långt.
Istället låter hon tankarna snurra vilt och som på beställning blir hon åter maktlös.

Hon går som paralyserad i hopp om att tiden ska gå fortare, trots att visarna redan för länge sedan har stannat. Hon letar spänning genom att göra saker som inte var möjligt i den värld hon lever i, men blir besviken när det inte ger samma känsla som han gav henne. Saker som hotar ett liv, men som hon är villig att riskera för att få känna den minsta förtjusning. Hon letar omsorgsfullt efter låtar som ska få henne att minnas, men alla ord blir stumma och melodier tysta - och hon kan inte lyssna på annat än hennes egna hjärtslag som slår hårt men långsamt, för att hålla liv i den lilla kroppen. Hon känner sig ensam trots att våren kommer till hennes fröjd och låter vinden leka med hennes hår. När knoppar brister värker det i muskler och leder.

Hon innehar ett hopp, som får henne att bli rädd för honom. Sättet han är på. Sättet han tar henne på. Hon funderar stundtals på att sluta, då han redan verkar ha gjort det. Men i den lilla kroppen finner sig en stor vilja som inte bryts ner alltför lätt. Dock tär det på hoppet, och den styrka hon en gång alltid haft låter sig bli vek när tårarna tränger fram. Hon förstår inte.
Hon bär på en rädsla att dem aldrig mer kommer att kunna prata som dem en gång gjort. Hon vill. Men han bläddrar vidare. Sida för sida. Kapitel för kapitel. Och hon får långa nätter att vänta, när hon måste ta igen allt. Att läsa mellan raderna får henne att tro saker som inte är sant. Men den tron som visar sig, får låta sig vara den enda, eftersom han inte givit henne någon annan.

I varje minsta rörelse som var enskild människa gör, ser hon honom göra likadant. Hon känner doften från hans hår på kudden och låter den bli våt av salta tårar. Hon får erbjudanden men stirrar bara blint, ingen skulle kunna ersätta honom. Självkänslan som såväl självsäkerheten vacklar från dag till dag och hon är ibland tvungen att stanna upp för att tänka efter. Hon ser ett barn ramla och slå sig hårt mot den grå asfalten och tänker att, gråt inte lilla vän, du kommer att råka ut för värre. Men skulle någon säga så till henne skulle hon bara gråta mer. Hennes favoritcitat blir att tillförlit är som ett papper. Har det en gång blivit tillskrynklat är det nästintill omöjligt att få det som det var från början. Hon hoppas bli fast i böcker och filmer men associerar minsta detalj till honom. Till dem.

Hans obekväma sätt att bemöta hennes försök på, får henne att tappa modet. Hon vet vad som väntar djupt inne i honom om hon visar att hon vågar, hon känner honom för väl. Hon minns en sen kväll under en gigantisk stjärnhimmel, han sa att han älskade henne. Hon log mot honom, vände om och började gå. När han högg tag i henne bakifrån, vände henne om tvärt och tittade djupt in i hennes ögon och sa det om igen, och igen, så lovade hon att alltid minnas honom och mötte sakta hans läppar. Hon önskar de kyligaste mornarna att han höll i hennes händer, så de slapp frysa. För hon vet att med det, hade hennes hjärta pumpat runt blodet i ådrorna fortare.

Allt finns kvar. Från första gången hon såg hans gestalt. Till dess att hon vände om med gråten i halsen, och kände hans blick i ryggen. Vad som var visste ingen.

And now - you got me

True

Omväxling

Att vakna upp en morgon och känna sig älskad som den första vårsolen eller som vatten i öknen. Att veta att man alltid har en trygg famn bakom hörnet eller någon att vända sig till vad det än gäller. Kolla inkorgen och se den fylld med kärleksord, ömhet, saknad. Kunna tänka på ett leende och få energi till att hålla ögonen öppna, när man såg regnet stå som spön i asfalten eller såg högen med skolböcker växa sig hög som Empire State Building. Den där lätta känslan i maggropen som lockade fram små skratt vid de mest opassande tillfällena. Eller den där blicken som sa att man faktiskt var någon.

Att vakna upp en morgon och känna sig tom som en urdrucken flaska. Känna att man stod på ostadig mark, vandrat på fel väg. Aldrig höra något mer än sina egna andetag eller klockan på väggen i klassrummet som tycktes ha stannat fem minuter före utringning. Vänja sig vid att vädret alltid höll ett stabilt läge vid sämst. Somna över högen med läxböcker. Ramla i joggingspåret och känna sig ensam. Och sen i drömmarna springa på motorvägen med ögonbindel. Ta på sig andras problem för att glömma sina egna, men tappa bort sig själv helt och hållet på vägen.

One day

Jag har vaknat mitt i natten av tystnaden

Jag var så van. Det blev något som var något i vardagen. Och sen försvann det. När jag vaknade var det tyst, när jag kom hem var det tyst, när jag gick och la mig var det tyst. Och jag undrar ibland om jag har fått dålig hörsel eller om jag kanske måste inse att det kommer fortsätta att vara tyst. Ända tills tystnaden bryts, och när blir det?

Advice

- Johnny Depp

.

Jag vill, egentligen.

Ibland är det jobbigaste med att ta ett beslut att våga stå för det.
Man vet egentligen vad man vill,
men man vet inte om man törs genomföra det inför alla andra sen
för det är det som är den svåra biten.

Help me

Every girl deserves a guy who can make her forget her heart was ever broken

jag och du

Hon var så vilsen att hon inte visste vart hon hade sig själv

Det enda hon ville, dygnet runt, var att få ringa och berätta allt som varit. Han var kanske den enda i världen som skulle kunna göra det lättare, som skulle fatta hur jobbigt det var. Fast han var ju just den som orsakat allting. Ena halvan av henne var skitförbannad på honom, andra halvan saknade att prata med honom så mycket att det knappt gick att andas.

Försöker stänga av

Försöker stänga av det ständiga flödet av stress, blickar och minnen.

Försöker stänga av mig vardag, såväl så min helg.

Tänk vilken lycka, att kunna stänga av sig själv.

Bara för en liten stund,

vila.

Hitta tillbaka.

Yes, it hurts

Vart är du när jag behöver dig som mest?

Jag tror nog att någonstans finns det jag behöver.

Någonstans kommer jag att hitta den sista pusselbiten.

Den jag tappat bort, eller aldrig tidigare funnit.

Någonstans finns

du

I think about you everyday

"It's never gets easier.

You just get better."

Och alla bara pratar

Och alla bara pratar,

och alla bara tror.

Men ingen vet vad det egentligen rör sig om.

Och alla tycker sig se,

och alla tycker sig förstå.

Men ingen kan läsa mina tankar.

Och alla tror att det ändå är lungt,

och alla säger att det löser sig.

Men själv vet jag inte vart jag är.

Magnestism

Det finns ett magnetfält jag inte trodde fanns.

Det finns personer jag inte visste att jag kunde se.

Men nu vet jag.

Nu ser jag.

Jag möter ögon som fångar mig.

Jag möter känslor som förvirrar mig.

Och nu är jag fångad.

Nu är jag förvirrad.

Så länge du är med mig

Håkan Hellström - Så länge du är med mig

det gör inte ont
när jag faller från en barstol
och det gör inte ont
om det piskar ett regn eller bränner en sol

det gör inte ont
att jag kom på andra plats
och det rör mig inte alls
om det är dag eller natt

det gör inte ont
att inte leva i slas
och det gör inte ont
att inte leva i sturedalström

det gör inte ont
efter tre dar på golvet
det som är skrivet är skrivet
och livet är livet

det gör inte ont
när hösten kallar
och det gör inte ont
när kicken skallar

det gör inte ont x3

det gör inte ont
alla mil jag vandrat
det gör inte ont
när vänner jag lämnat
det gör inte ont
att få skiten i sig
det gör inte ont
så länge du är med mig

så länge du är med mig..

Det gör inte ont

Det gör inte ont.

Jag känner inget alls.

Minnen, ögonblick, ord i natten.

Det gör inte ont.

Att se, att höra, att förstå.

Det gör inte ont.

Att du har sårat, lämnat, svikit.

Det som inte dödar, det härdar.

Jag har fått härda tillräckligt.

Det gör inte ont längre.

Försvinner överallt

Och dagarna går, och de kommer igen.

Precis som alltid.

Exakt som det var, är och kommer fortsätta att vara.

Jag tänker att ingenting händer, inget förändras.

Men när jag tittar tillbaka är allt annorlunda.

För det är inte som det en gång var.

Den där tiden då allt var så ärat som det bara kunde bli. Ljust.

Och det är inte som det en gång blev.

Den tiden då allt var nere på botten. Då flaskan alltid var tom.

Det är som det är, helt enkelt.

Det är nu och det är annorlunda mot då och vad som kommer att bli.

Och jag börjar släppa det.

Stunder går utan att jag tänker på det.

Farorna i vardagen minskar

för jag har lärt mig att hitta lindrigare sätt att förhindra det.

Dem.

Alla tankar.

Minnen går inte att se förbi.

Och substanstiv påminner.

Men det börjar försvinna,

överallt.

Faller

Distansen mellan oss var

som från det lilla blad högst upp i toppen

ner till den spruckna grå asfalten.

Men allt släppte sitt grepp och jag föll.

Och jag behöver många vindar

för att komma upp igen.

Jag vill

Jag antar att jag tappat bort mig själv lite.

Missat chanser till inspiration,

förlorat min enda motivationskälla jag egentligen haft.



Orden ska beröra och det kan dem inte utan känsla.

Och jag vet inte vad känslor är längre.

Jag skrattar och gråter precis som förr,

men jag känner inget.

Jag är lite vilsen,

det är lite trasigt.

Men tiden läker alla sår

- säger dem som aldrig upplevt en krash.

Jag får väl lyssna.

Försöka hitta tillbaka.

Låtsas något som inte är

 men som kanske underlättar för en tid.

Jag vill komma tillbaka till mig själv

- och vill man, då kan man.