Vem är jag i den värld vi lever i ?

Den här morgonen vaknade jag inte av väckarklockan.
Jag vaknade inte heller av ett par solstrålar som letat sig igenom persiennerna. Jag vaknade inte av att mamma kom in och påpekade att klockan var en del. Det var inte så att jag vaknade av att regnet trummade mot den spruckna asfalten. Och jag vaknade inte av ett rivande blåsande isande.
Den här morgonen vaknade jag av en känsla.

En känsla av välbehag, en känsla av lycka, som sköljde över min nyvakna ansiktsmask.
En känsla tillfredsställande känsla, som övergick i obehag. Ett obehag som satt sig i ryggmärgen och pejlats ut i varje vrå, och varje alveol, i hela kroppen.
Obehaget försvann efter ett tag, efter att jag tänkt en stund. Försökt komma i underfund med mig själv, och återfunnit balansen på mitt livs balansplatta.


Ute virvlar miljontals vita flingor omkring i en värld av kärlek och hat. Och mitt i detta allt, sitter en ensam tjej och bara tänker. Bara är. Och funderar på, vem är jag i den värld vi lever i?


Vem vore jag utan dem som får mig att skratta tills magen krampar och värker? Vem vore jag utan dem som får mig att krypa ner under duntäcket med ett leende på läpparna? Vem vore jag utan dem som får mig att känna mig behövd i den lilla skaran vi infinner oss i? Vem vore jag utan dem som fått mitt inre att explodera, min röst att höjas? Vem vore jag utan dem som bildar onda tårar, med såväl ord som handlingar?


Nu när allt det nämna faktiskt lever och existerar, precis som vi. Så återstår bara frågan,
Vem är jag, i den värld vi lever i, nu?