Because I've been

Jag är ingenstans

Det tumlar runt i huvudet.

Kan inte låta det vara, går inte att släppa

helt.

Och här är jag och vet inte vad jag har gjort.

Stilla mitt begär.

Förklara.

Do it

- Men din mamma då!?

Ibland undrar jag om folk tänker alls. Ibland verkar det inte så. Fast kan man tänka på något man inte vet? Alltså tankar är något rörigt.

Hans mamma gick bort. Det var strax innan högstadiet. Ingen vet. Ingen av killarna han lärt känna på den senare tiden har en aning.
- Fan va skön hon var igår, din mamma!
De andra skrattar högt och dunkar till talaren i ryggen.
Han skrattar också. En stund. Sen tittar han bort.

Det är en fras man kör med nu för tiden. "Din mamma". Alltså, va?

-

Hon blev gravid. Pappan var helt okänd och hon ville inte avbryta sin skolgång eller utsättas för blickar. Det blev abort. Svaret var enkelt.
- Alltså jag fattar inte de jävla äckliga idioterna som gör abort! Fan dom dödar ju förhelvete en annan person. Jävla mördare!
Hon sneglar på sin kompis som inget vet.

Man har sina egna åsikter. Och det finns inget som säger att man inte får dela med sig. Men ibland.. så får man begränsa sig. Helt enkelt.

-

Bara två exempel. Folk vet inte alltid hur man mår eller vad man tänker. Kanske borde fler lära sig tänka på vad man säger. I den ålder jag befinner mig i nu - utsätts man får sånt här dagligen. Man hör saker, ser saker. Men bakom allt finns så mycket mer, och ingenting.

Vår levnadstid är en gåta.

Människor som inspirerar mig

Jag tycker om människor med mål.

Människor som tror på sig själva,

människor som tror sig kunna förverkliga sina drömmar,

människor som spenderar sina liv med att leva.

Människor som genom att bara tro på sig själva,

har förmågan att faktiskt nå månen,

att nå stjärnorna

- genom att själva vara stjärnor.

Dessa människor inspirerar mig.

Får mig att tänka om, tänka nytt.

- när jag glömmer vem jag är.

Ibland får man låta det gå en tid

Vill skriva om så mycket, vill få så mycket sagt, vill börja med allt, få allt klart och låta all energi bli kreativitet. Låta mina knapptryckningar bli ord, bli meningar, bli känslor, bli förmedlade.
Men så sitter jag här och vet inte vart jag ska börja, vart jag ska ta vägen eller vart jag ska avsluta.

Och av någon anledning är det de dagarna då så mycket behöver bli sagt som tystnaden är som störst. Som om utrymmet tog slut mitt på ängen. Som om andningen upphörde när livet precis satt igång.
Som om jag borde plugga och var upplagd för att göra det, men inte kan sluta tänka på att få skriva om allt men mest ingenting.
Som om man har ett liv, men inte vet om man lever det.

Allt och inget

Den här staden är död, låt oss måla den röd
Låt oss måla den blå, det får bli vad det blir
På en öde perrong står en kub i betong
Ingen ser vad det står men den sägs vara fin
Vi blir trampade på men vi fortsätter gå
Ingen vet vad det är men vi bär våra ärr
Den här staden är död, låt oss måla den röd
Låt oss måla den blå. Vi är bättre än grå.

 

Daniel Adams-Ray - Svart

En dag, någon gång

Jag skulle vilja sätta mig på en hög platå,

en avsats någonstans.

Se ner på världen.

Försöka finna konturer av vad som pågår.

Vad fan håller vi på med?

Vad har fått mig att hamna här?

Bara släppa allt.

Studera minsta detalj.

Bara för en dag.

Jag behöver ut med språket, men jag vet inte vilket språk jag ska prata på

Har börjat på tre inlägg och gett upp.

Har skrivit om tre olika saker och tappat intresset efter fyra ord på vardera.

Har likväl kommit tillbaka för att det kliat i fingrarna ,

och för att behovet efter att få skriva av mig, inte har stillats.

Om man bortser från det dåliga är allt bra

En sådan nystart kan jag inte ha.

Så jag väntar med att ta nystarten
till en sådan dag då allt går min väg.

Men det är bara ett perspektiv.

Om man bortser från det dåliga är allt bra.

Och det dåliga är faktiskt rätt tråkigt att fokusera på.

Och dessutom förstår jag inte varför man ska starta om hela tiden,

det är nog bättre att rulla på när man väl har farten uppe.

Tror jag.

Eller kanske behövs en nystart i alla fall..

Problem skapar problematik i livet - logiskt.

Som liten,

bar man inte samma tyngd.

Inga större krav ställda runt omkring sig.

Man hade inte samma tankar kretsandes i huvudet.

Och den hårda syn på världen,

på livet,

den fanns inte.

När jag var 7 år stod jag och sjöng i duschen.

Nu står jag och fattar livsbeslut där inne.

Det kan röra sig om vad jag ska göra följande dag,

eller hur jag bör agera i kommande situationer.

Skillnaden är ett faktum.

Livet är inte detsamma som det en gång var.

Frågan är vad som följer i nästa kapitel?

Om ganska precis en och en halv vecka

så kan jag presentera mig med en ny ålderssiffra.

Inte är det väl så att man känner skillnad samma dag,

för den skillnaden har jag redan börjat känna av

- och såsom vi förändras varje dygn,

så lär skillnaden vara enorm

när jag nästa år får en ny siffra att presentera mig med.

Men vad är skillnaden från nu,

och den tid för omkring 10 år sedan?

Svaret är händelser.

Saker vi är med om påverkar hur vi mår.

Och allt handlar det om känslor och vem vi är i vardagen.

Jag hade velat spola tillbaka tiden och bara för en dag,

få känna på hur det är att vara 5 år igen.

Kanske är det inte så problemfritt som vi tror..

bara det att problemen är så direkta för oss nu,

att vi varken ser eller tror något annat.

Omstart

Man orkar till en viss gräns

Det blir upp till bevis nu.

För jag orkar inte längre.

Jag tänker inte ljuga

Att något kan göra så ont.

Att en så på världskartan liten grej,

kan verka som en hel atombomb i hjärtat.

I hela kroppen.

Att någon man förlitade hela sin själ på,

helt plötsligt blir någon som man inte tror sig känna.

Att någon man inget hellre än något annat vill se in i ögonen,

hela tiden verkar vända bort blicken.

Låter jag nästan som Björn Ranelid nu kanske?

Det är i så fall inte meningen.

Men tanken på att någon som tagit upp all tankekraft,

fortfarande gör det,

utan att göra någonting.

Förutom att inte finnas där.

Fan.

Jag saknar dig.

I believe

Frustration

Typiskt.

Mitt humör är inte dåligt, men det är frustrerat.

Det är lite irriterat.

Det är på hugget med ironiska tvistar,

sarkastiska kommentarer

och oväntade vändningar.

Så typiskt.

I hate this fucking distance between us

Maybe it's just me

Stavfel

Stvafel.

Stavfle.

Satvfel.

Stvafle.

Slarv i rubriken i inlägget under,

åtgärdat direkt när jag såg det.

Killning? Vad är det för ord liksom?

Satvfle i vardagen också..

När ska allt börja stava sig rätt igen?

You're killing me

It’s like

I want to throw you off a cliff

and then

run really fast to the bottom and catch you.

❤

Att räcka till

När man kastas in i situationer från alla håll,

och själv befinner sig mitt uppe i en,

tack vare alla andra,

så uppstår kortslutning.

Jag antar att det är dags nu,

att tänka mer centralt

trots att man vill räcka till för alla.

Eller åtminstone försöka dela upp det,

och få en mer lätthanterlig genomströmning i vardagen,

för att orka.

I wonder



You learn



Thoughts

"It will all be ok in the end.

If it's not ok, it's not the end."

Utan dina andetag

Det har gått så lång tid,

och jag undrar vem du är.

Säg något,

skratta med mig.

Låt mig in i det nya du.

Så ska jag visa dig,

vem jag är nu.

Why am I crying?

Jag tänker inte ljuga för dig

Vilsen

En knopp som aldrig brast ut,

innan den mötte solen.

Ett skrattande löv i grenverket.

Sprakande stolt med starka färger,

dansande ömt till vindens klang.

Föll mot den grå asfalten,

när solen gick i moln.

Multnade sakta i takt med sprickor,

när solen blev återhållsam.

Springer omkring på marken,

när vinden kommer åter.

Vilsen, ensam.

There's a hole in the middle

Like this.



Even when it's been stepped on and thrown around

Frånvarande

Jag har mycket att säga

det går inte den minsta stund

utan att jag tänker djupt om något.

Men ibland bär man inte på ord

som kan ställa upp och förklara.

Ibland måste man leta och låta bilder tala,

en bild kan faktiskt säga mer än tusen ord

ibland.

Så om jag är frånvarande med ord

om djupa tankar,

så kanske det beror på

att det finns mycket att säga

- men för få ord.

Sådan är jag, tänka sig.

"Du är mycket intresserad av, vad som pågår i din omgivning. Du gillar att prata med andra (nästan oberoende om vad det handlar om) och att vara med, där "det sker".

Du gillar att ha struktur och ordning i ditt liv. Du använder troligtvis din kalender flitigt för att hålla koll på de saker du skall komma ihåg. Du fattar snabbt beslut – även när det gäller din värdering av andra människor. Därför kan din omgivning uppfatta dig som lite dominant emellanåt.

Du fokuserar på "the big picture" och tycker om att teoretisera över VARFÖR saker fungerar som de gör (medan du inte bekymrar dig så mycket om detaljerna). Du är en kreativ person, som gillar att experimentera.

Du lever dig gärna in i andra människors situation och är snabb att stötta andra om de har behov för det. Du värdesätter känslosamhet och tar ofta beslut utifrån dina personliga värderingar."

I don't know what to do

No matter what

.

Man kan inte förlita sig på en simpel karta

Det är då det slår mig.

Vilket det ofta gör.

Kartan och verkligheten går inte alltid hand i hand.

Det om något är symptomatiskt för livet.

Hur vi ser på verkligheten och ritar vår alldeles egen lilla karta, eller översätter andras.

Ja ni vet.

Tacka fan för att det blir galet ibland.

Jag tittar ibland snett på människor som säger "Så här är det".

Eller ännu värre "De facto".

Får både ståpäls och gåshud samtidigt.

För visst är det ofta så att "så här tror man idag" eller "så här tror jag"

eller "så här känner jag" eller "min upplevelse är att".

Ännu sneare ser jag på mig själv när jag säger så.

Hjälp. 

"De facto" är ju att en gång i tiden så sa man att jorden är platt.

Undrar hur den kartan över jorden såg ut..

Jag skulle sprungit vilse på direkten med den kartan.

Ni med.

Klockorna har stannat

Ibland stannar tiden upp.

Ibland fastnar minuten, gör en sekund till en evighet,

gör en tanke obefintlig,

gör stunden på jorden så bestämd.

We all have it

I talk to myself when I say; Don't worry, be happy.

Det är inte alltid lätt

Det går inte att skratta bort tårar,

när man inte vet vad man skrattar åt.

Speciell

Du konkurerrar ut alla,

på alla sätt och vis.

Jag har alltid sagt att du är speciell,

och jag säger bara sånt jag menar.