Långa nätter.

Kan inte sova. Det går inte längre.

Sover inte länge på morgonen, går hellre upp för tidigt.

Tänker att när småtimmarna närmar sig blir man trött.

Men inte heller då.

Långa nätter, det har blivit en vana.

Ligger stilla. Tittar ut i mörkret.

Oändligt svart, stort.

Ingenting.

Hoppas kanske att något ska uppenbara sig.

Men vad?

Fryser. Ligger och skakar, huttar.

Men jag är ju varm!?

Det kanske är något annat.

Det är något annat som gör ont.

Tänker. Tänker för mycket ibland.

Saknar. Men kan man sakna någon för mycket?

Vet inte.

Men man kan sakna någon så det gör ont.

Det gör ont nu.

I mörkret uppenbarar sig till slut ett ljus.

Solblekta lockar, blåa ögon.

Klingade skratt, nyfikna blickar.

Känslan.

Känslan jag fick första gången.

Du lyckas med allt...

För den finns kvar.

Uppenbarar sig varje gång jag ser dig.

Tänker på dig.

Springer omkring i mina tankar.

Finns där hela tiden.

Skyddar mig.

Bilden får mig vilja fortsätta.

Imorgon är en ny dag.

Och jag vill dela den med dig.

Ligger vaken en stund till.
Jag vill ta del av varje minut,
som vi finns på jorden samtidigt.

För du är det vackraste som hänt mig.

Du är mitt allt.



Dina ögon... alltså!

Klarblå ögon, djupa som brunnar
vars flöden är hemlighet,
av samlade ögonblicks glädje,
av sorger som ingen vet.

Dina vackra ögon, likt flammande
lågor med brinnande längtan däri.
ögon som gåtfulla källor,
ögon att drunkna i.

en liten tanke...

Tänk om jag vore en fågel...

Då skulle jag skydda dig med mina vingar.

Let me be myself

one wish

Om jag fick önska mig en sak,

så skulle jag önska

att allt blir som det en gång var.

Jag har förlorat mig i dig.

"Follow your heart.

But don't forget

to take your brain

with you,

too."

Ska man verkligen lyssna på det där?

Inte alla gånger kanske?

Bara ibland.

Men inte just nu.

Kär och galen... ung och dum?

Nej!?

Älskar man någon tillräckligt mycket,

så lyssnar man inte helt på andras åsikter.

Man står för det man tycker,

och tror på det man känner.

"Saknar dig varje minut,

kommer att älska dig till...

mitt liv tar slut.

Den enda jag ser,

det enda jag hör.

Den enda jag vill vara med,

tills jag dör."

Ja, sant.

Fast måste kärlek sluta med döden och sorg?

Kan vi inte bara glömma dem delarna,

och fortsätta se den ljusa sidan,

se framtiden.

Se lösningar, lycka och liv.

Allihopa.

För vi två är ett,

vi är singular.

Det där med att minnas...

Minnen.
Att minnas något fint, något sorgligt, något hemskt eller något lyckligt.

Alla har vi våra speciella minnen,
våra speciella stunder i livet.
Då vi lever, och då vi minns.
Vi minns speciella ögonblick.

Vissa har bättre minne än andra.
Några minns väldigt väl.
Och andra vill inte minnas alls.

"Jag minns ofta".
Tänker tillbaka,
förundras,
ler,
gråter.

Vissa minnen är starkare än andra...

Jag minns...
den kalla handen i min,
en blek kropp invirad i vita lakan,
tårar nedför kinden,
en dag i juli 2002.

Jag minns...
en vissling i mörkret,
en blå tröja och lockigt hår,
en nära väns klingade skratt,
då jag fann början på något nytt,
en kväll i augusti 2011.

Under min filt

Tyst, varmt, stilla.

Sover, vilar, sover lite till.

Smärtar, bankar, snurrar.

Vaknar, fryser, saknar...

Att känna att man behöver något,

har nog de flesta varit med om.

Kanske handlar det om pengar, jobb,

semester, mat osv.

Men att känna att man behöver någon...

Någon man älskar,

som är långt bort, helt omedveten,

men så underbar.

Det. Det känner jag nu.

Saknar dig.

En tår i havet

De stod tysta vid strandkanten och tittade ut över det stora blå.

Kyliga havsvindar svepte in och fick det att tåra sig i hennes ögon.

Han tittade upp på henne lite undrande och frågade hur länge hon skulle älska honom.

En tår föll sakta från hennes kind och landade ljudlöst i det salta vattnet, och spolades sedan med ut.

- Den dagen du hittar min tår i havet, den dagen ska jag sluta älska dig.., svarade hon

med blicken fäst bortom horisonten.

En saknad så stor, fyller en liten tjej...

"Och när vi ses så kommer jag kanske börja gråta och skratta samtidigt...

  För oavsett om det regnar på fredag, så kommer du att lysa upp min dag...

  För du är solen i mitt liv"

It's not always easy, but somehow our love stays strong

I know all your secrets, and you know all of mine
You're always here to hold me up when I'm losing my mind
I wish that I was stronger so that I had more to give
I'll share everything I have and we'll find a way to live

Total utladdning.

Vet inte längre vad jag springer från
Men kraven att prestera äter upp mig inifrån
Jag måste ut ur denna dimmridå
För jag har kroppen full utav oro men inget mål
I staden blir alla skolade att skaffa status eller bli förlorare
Tror vi på allvar att livet blir godare
När man har framgång men inte längre polare
Nej från början var du full av liv vind
Nu är du lyckad men ihålig
Du siktar högt och skall dit direkt
Och alla andra blir en bieffekt

- Kapten Röd - Ett snedsteg bort


Ibland går man från 0 till 100, ibland från 100 till 0.
Jag gick från 210 till 0 på ett ögonblicks sekund och häftigt kom allting över mig.
Jag liknar mig själv med ett batteri ibland. Jag far mellan den negativa och den positiva polen.
Men ibland hamnar man mittemellan, och då kan det behövas en urladdning.

Så jag sprang.
Motvinden fick ögonen att tåras, eller var det smärtan?
Men jag skulle inte ge upp.
Vägen är målet, livet är nu.
Så när regnet föll som småspik från det grå ovan, så fortsatte jag.
Alla har någonstans en vilja, jag har hittat min.
Viljan att utnyttja all kraft, inte bara den som är lämpad för tankar,
utan även den som är till för att min kropp ska följa med genom livet.
Så jag sprang tills svetten rann som regnvattnet i alla bäckar nerför min rygg,
och tills benen värkte.
Men jag tog mig i mål, för jag gav inte upp.

Nu är jag urladdad.
Men lycklig igen.

Bara så.

Ord är ord. Tankar är tankar. Känslor är känslor. Även om känslor ofta skapar tankar. I mitt fall skapar känslor ofta tankar, som skapar ord, men jag är ju som jag är.
Ibland är det istället ord som skapar tankar som skapar känslor. Eller tankar som skapar känslor som skapar ord.

Det jag vill säga är nog mest att min hjärna går på tomgång. Som en fläkt snurrar den varv på varv utan att komma fram till någonting alls. Det enda jag vill är att sluta tänka på vissa saker, konkreta saker... tror jag.
Jag vet inte. Det är det som är problemet. Jag vet ingenting, nästan.

Jag vet i alla fall att jag mår bättre nu när jag har börjat/ska börja träna igen. Att jag fortfarande vill bli sjukgymnast (Gå spa & hälsa på gymnasiet) och att det inte finns någon eller något som jag älskar så mycket som min pojkvän.

Bara så. Punkt slut.

Kent - Utan dina andetag

Jag vet att du sover
Känner värmen från din hud
Bara lukten gör mig svag
Men jag vågar inte väcka dig nu

Jag skulle ge dig
Allting du pekar på
Men bara när du inte hör
Vågar jag säga så

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och genomskinlig grå blir jag
Utan dina andetag

Min klocka har stannat
Under dina ögonlock
Fladdrar drömmarna förbi
Inuti är du fjäderlätt och vit

Och utan ett ljud
Mitt hjärta i din hand
Har jag tappat bort mitt språk
Det fastnar i ditt hår

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och färglös som en tår blir jag
Utan dina andetag

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
Om du inte ser på
Och genomskinlig grå
Vad vore jag
Utan dina andetag

Vad vore jag
Utan dina andetag

Du är min mening

 

Du är anledningen

till att jag står kvar

Du är meningen i mitt liv

den enda meningen jag har

Du är mitt syfte

utan dig står allt stilla

Du är min själ

fyller mig med känslor

Du är mitt samvete

får mig att tänka rätt

Du är mitt hjärta

det slår för dig

Livet är som ett tåg.

Söndag eftermiddag.
Det närmar sig kväll och solen tackar för att han har fått lysa upp även den här dagen.
Trötta människor sitter med stora väskor och stirrar ut i tomma intet i väntan på att tåg efter tåg ska komma och hämta upp dem och föra dem tillbaka till dit dem hör hemma.

Med korta och en aningen släpiga steg går jag ut genom svängdörrarna för att leta upp rätt spår.
Det känns lite underligt att veta, att jag är en av dem som satt där inne. Trött och en aning vilsen.
Jag är en av dem, som bara är. Bara är, och bara tänker. Tänker på nuet och tänker på framtiden.

När tåget sedan börjar rulla sätter jag mig så att jag ser framåt. Det är aldrig fel att blicka bakåt, men de allra flesta har väl någon form av dröm -  i framtiden.
Det kommer nya möjligheter och nya chanser varje dag, så vad som än händer... fastna inte i gårdagen.
Livet går vidare, och vi föjer med.

Nu föds ett barn

Nu föds ett barn

och nu

och nu

En stund på jorden

föddes du

Och någonstans

sista gången

varje stund

Nu andas någon

inte mer

och någon ser

för sista gången

nattens gråmoln brista

Varenda dag

är alltid första dagen

och den sista

                                                             

                                                     - Barbro Lindgren

Visst saknar jag sommaren...

Ett sommarögonblick, sommaren 10'

 

Regndropparna som lagt sig på de skogsgröna bladen

och ännu inte hade hunnit torka bort

i den hettande värmen,

droppade ner

på mina händer och bara fötter

när jag ryckte loss de röda bären från buskarna.

Vänner med brunbrända ben,

solblekt hår och tunna kläder

skrattade högt intill mig.

Solens strålar spred sig

över min rygg

från ett molnfritt, havsblått

himlatäcke ovan.

Jag kände hur hela kroppen

blev varm

och fylldes med glädje

samt hur omvärlden

plötsligt kändes

så underbar.

Början på något nytt...

En ny blogg, med nya möjligheter och nya ideér.
Början på något nytt är inte bara det här, utan även rubriken på min verklighetsbaserade novell. Något nerkortad och ändringar här och var, men den återspeglar den finaste kvällen i mitt liv.

Ett litet smakprov...

Början på något nytt...

Trots högsommar, så låg snart mörkret som ett lock över oss.
Kvällen hade varit lång och vi cyklade trötta sakta tillbaka mot stugan på våra rostiga men charmiga damcyklar som vi lånat av Emmas mormor.
Ljumma sommarbriser svepte in från havs och vattnet kluckade nästan lite retligt mot de bruna klipporna nedanför oss, där ett hop med fiskmåsar samlats inför natten.
Strandpromenaden var full med vingliga ungdomar och hundägare som vi ständigt fick väja för.
Längre ut på de större klipporna satt glada sommargäster med engångsgrillar, plastbetick och rosévin.

- Josefin! Akta!
Jag vaknade upp ur mitt tänkande med ett ryck och hann precis väja för en vinglig fotgängare i fyrtioårsåldern.
-Oj, ursäkta! fick jag fram, men kvinnan var knappt kontaktbar.
Sedan vände jag mig mot Emma som var på väg att bryta ut i skratt.
-Men kära nån! utbrast hon.
-Jag hade skämts ihjäl om min mamma hade betett sig på det viset... sa hon, och vände sig om för att titta efter kvinnan.
-Ja, jag förstår mig inte på sådana människor ibland! sa jag, och hörde hur det lät nästan lite föraktfullt.
Men istället för att börja tänka på vingliga trebarnsmammor, så fortsatte jag att tänka på hur vackert allt var vid den här årstiden.

Vi fortsatte fram i ett maka tempo bland alla skratt och ölburkar.
Jag kände mig lycklig, och jag kände mig fri.
Jag var mitt uppe bland sommarens alla härligheter med världens goaste tjej! Ibland är livet nästan för bra för att det ska vara sant.
Vi cyklade under tystnad en stund, men den avbröts snart av ett par visslingar bakom oss...

Det finns inga ord, bara tankar.

"Det finns inga ord, bara tankar..."

Det innebär för mig samma sak som:
"Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder"
eller: "Det finns inga dumma frågor, bara dumma svar"

-

Jag skriver inga ord jag inte menar något med.
Jag skriver inte heller några ord som jag i vanliga fall skulle sagt rakt till dig.
Jag skriver om det, som förekommer i mitt huvud. Mina tankar.

Mina texter och mina tankar.

Den här lilla tankebubblan är fortfarande under uppbyggnad men om allt går som det ska,
så kommer det snart att vara fixat!

Låt dig inspireras - av varje ögonblick och av varje tanke.