Långa nätter.

Kan inte sova. Det går inte längre.

Sover inte länge på morgonen, går hellre upp för tidigt.

Tänker att när småtimmarna närmar sig blir man trött.

Men inte heller då.

Långa nätter, det har blivit en vana.

Ligger stilla. Tittar ut i mörkret.

Oändligt svart, stort.

Ingenting.

Hoppas kanske att något ska uppenbara sig.

Men vad?

Fryser. Ligger och skakar, huttar.

Men jag är ju varm!?

Det kanske är något annat.

Det är något annat som gör ont.

Tänker. Tänker för mycket ibland.

Saknar. Men kan man sakna någon för mycket?

Vet inte.

Men man kan sakna någon så det gör ont.

Det gör ont nu.

I mörkret uppenbarar sig till slut ett ljus.

Solblekta lockar, blåa ögon.

Klingade skratt, nyfikna blickar.

Känslan.

Känslan jag fick första gången.

Du lyckas med allt...

För den finns kvar.

Uppenbarar sig varje gång jag ser dig.

Tänker på dig.

Springer omkring i mina tankar.

Finns där hela tiden.

Skyddar mig.

Bilden får mig vilja fortsätta.

Imorgon är en ny dag.

Och jag vill dela den med dig.

Ligger vaken en stund till.
Jag vill ta del av varje minut,
som vi finns på jorden samtidigt.

För du är det vackraste som hänt mig.

Du är mitt allt.