I will write



Skugga

Du är lika bra på att glömma

som jag är på att komma ihåg.

Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen

Man måste våga satsa för att vinna.

Man måste kunna vara svag för att stark.

Man är modig om man erkänner sin feghet.

Jag ska öppna upp det som varit inlåst.

Släppa ut det i det fria.

Låta det dansa iväg med vinden.

Lämna mig kvar.

Jag har vad jag behöver.

Ta vara på dem som reser dig upp

Ibland upplever man saker. Som att.. man förändras.

Pain makes people change

Jag behöver få se.

Inte höra det från andra.

Vill kunna känna det själv.

Veta att det är dags nu.

Tid att slå tillbaka.

Jag läser dig som en öppen bok

Nu vet jag.

Vet vad du älskar nu för tiden.

Att glömma mig.

Jag vill, jag vill

Jag vill skriva ett sådant inlägg som blir klockrent,

som lyckas sammanfatta allt och inget,

 lyckas bringa skratt, eftertanke och lycka till läsaren.

Jag vill skriva allt.

Jag vill skriva inget.

Jag vill. Jag vill.

Jag vill att allt ska vara som vanligt.

Jag vill kunna känna att det är okej att vara glad.

Jag vill kunna känna att det är okej att umgås, le, skratta och känna lycka.

Jag vill inte sluta att sakna.

Eller.. jo.

Men jag vill inte glömma.

Jag kommer aldrig att glömma.

Jag vill gå vidare, men ändå stanna kvar.

Just nu har jag hamnat i en relativt komplex tankesituation.

Men det är okej, jag känner mig bättre idag.

Men jag vill lite mer,

jag vill kunna leva utan att ständigt känna att jag inte ska ta i för mycket.

Jag vill leva det liv som mitt undermedvetna skapat för mig.

Sådär, ibland..

I en veckas tid har den här bloggen legat nere lite.

Dammat lite under sängen,

eller som en bok i en hylla på biblioteket.

Ibland tar livshändelser mer plats än bara mina ord.

Ibland är allt lite för rörigt, chockerande, ilsket, glatt

- för att det ska gå att beskriva.

Men jag lever.

Jag är fruktansvärt arg men oförklarligt lycklig.

Jag är lite allting, men mest bara jag.

Vad jag vet.

Ni vet, livet är ej ett förutsägbart ting.

Vi ändrar på våra regler varje dag.

 Bryter mot dem, skapar nya.

Är lite sådär "mänskliga".

Precis som det ska vara.

Fast ibland kanske det hade varit behövligt med en karta

 ritad av våran framtid.

Så vi vet.

Slipper undra.



Jag trodde aldrig.. men så fann jag viljan

Det är det svåraste jag har gjort. Som att sudda ut en del av sin framtid, en del av sig själv.

Jag har inte ändrats, har inte tittat, har inte känt. Försökte bara stänga av det oändliga flödet av känslor bara för en liten stund.

Sekunderna blev timmar mitt i en blinkning. Igår blir förra året så fort och jag vill inte.

Vill inte. Kan inte. Men måste. Det enda jag någonsin trott på mer än mig själv blev så kallt.

Låt varje minne komma fram när man behöver det. Jag ska skratta mig lycklig åt att de bilder jag ser, de ord jag hör och saker jag läser från förr faktiskt varit sanna. Att jag faktiskt varit där - mitt i allt.

Jag lät dig vinna av den anledning att själv få min vilja att framträda tydligare när du skrattade bort allt som en gång var. För med min vilja vet jag att jag kan gå hur långt som helst.

Djupa andetag

Korkat. Rent utsagt idiotiskt. Fruktansvärt dumt. Intelligensbefriat. Konsekvensbortseende. Nästan lipframkallande. Sömnbristresulterande. Puckat. Väldigt puckat.

Fact

You can’t tell someone you love them and then change your mind.

That’s not how it works.

Once you love someone, you’ll always love them.

Isn’t there a part of you that thinks of them for no reason?

They’ll always be in the back of your mind.

And no matter how much you love someone else,

you’ll always love them too.

Livet är en gåta. Helt klart.

Jag blev kvar

Det var min rädsla, rädslan att inse att det faktiskt är definitivt.
Att du inte längre är här, något jag fortsätter förneka.

Testosteronet känner inga gräser... eh?

Om det kunde gå en bra match på TV. Hade inte tackat nej till att få se Gomez göra några mål för mitt Bayern nu. Eller om jag hade haft något datorspel som jag kunde sjunka in i några timmar.
Eller kanske en extra dator att ladda ner massor utav filmer på. Hade kunnat sätta mig en stund och lira NHL eller FIFA 12 på brorsornas xbox 360 men dem har redan bokat för resten utav dagen.

Om någon hade kommit med en a-traktor på gatan så hade jag struntat i hur jag sett ut och bara gått och begärt gasen i botten. Ett telefonsamtal om några timmar på gymmet hade fått mig att känna mig starkare. Hade kunnat tävla med både andra och mig själv och känna pressen när jag ska klara den där vikten i bänkpress.

Men jag sitter och bloggar, tänker på att jag kanske ska städa mitt rum, och gör klart ett skolarbete. Hade velat ha en kompis här så jag kunde prata om allt mellan himmel och jord och inte bara tacka mamma för att hon bär upp tvätten åt mig. Att vara tjej är ganska tråkigt ibland.

Alors on Danse

Jag nynnar på "Alors on Danse" hela dagen,

kan inte ett ord franska,

 och håller takten genom att skjuta huvudet fram och tillbaka.

I also have one

Ibland fortsätter man för att man bär på ett hopp om att efter regn kommer solsken

Och dagen har gått bra. 

Ett blåmärke rikare.

En dos ångest gnagande.
En blick fastspikad på minnet.

Rynkan över högra ögonbrynet är förstärkt.

Orden är tydligt oförståeliga.

Hälsan håller ett stabilt läge vid föräten.

Blicken till höger vid korsande av övergångsställen suddas ut.

Minnet räcker halvvägs in i aktiviteten jag håller på med.

Sometimes we just need to feel that we're alive

Ett hål stort som hela universum

Jag tror att jag nu kommit i underfund med det hela.

Att jag nått in till kärnan och omfamnat det spridda.

Jag tycker mig se det blåa jag saknat bakom molnen.
Hittat pusselbiten som låg gömd under sängen.

Kanske att allt faktiskt bara handlar om att det inte fanns något som du.

Ingenting i den värld vi är skapta i kunde kompensera upp det du tog med dig.

Jag kommer antagligen få låta det gå många fler dagar, nätter och år

- innan tomrummet fylls upp igen.

X sa en gång att jag inte skulle gråta.

Utan att jag istället skulle skratta mig lycklig vid tanken

på allt som varit.

Kanske

är det så.



Men kanske att det snart lättar

Det gör fortfarande lika ont som alltid.

Som ett knivhugg av känslor som tar sig rakt in,

får dig att tappa luften,

tappa orienteringen

och tvivla på allt du någonsin har trott på.