Det gäller att hitta en mellanting



Jag känner inte igen dem

Skriver ord för ord. Meningar i rader, sidor fylls. Nya block blir minnen. Minnen ger återblickar, skapar känslor. Känslor bildar fler ord. Ord för ord.
Har ingen aning om vad det ska tjäna till. Men det är det enda sättet att skrika ut allt jag vill säga, när rösten inte bär.

Orden förblir opublicerade, stänger dem inne. För få människor finns kvar att förstå. Men nog har jag alltid dem som lyser upp mina dagar. Tänker varje morgon att jag ska leva dagarna som om varenda vore den sista. Men när jag stänger dörren bakom mig och står för världen är orden bortblåsta - och man går med samma känsla varje dag.

Kvällarna försvinner. Låter orden flyta på. Men ingen annan är jag själv ser vad som skrivs.
Det handlar om lycka, och det handlar om sorg. Det handlar om allt och lite till.
Sådant som jag själv inte ens förstår mig på men som låter sig komma fram ändå.

Ord. Bara ord.
Men mycket bakom dem.

Words are not enough.

Your silence scares me

"I'm so tired but I can't sleep
Standin' on the edge of something much to deep
It's funny how we feel so much but we cannot say a word
We are screaming inside, but we can't be heard"

Hope

Du grät

Du frågade vad du hade gjort för att förtjäna någon som mig.

Ingenting.

Bara varit du.

Det räckte alltid.

Det finns ingen gräns då man måste ge sig, inte om man har vilja, och det har alla

"Ge upp..?

Ingen aning om vad det betyder,

men jag har hört att det är

vad alla förlorare brukar göra..."

She said

Jag ska leva på det

Nickelback sjöng på radion

Stop thinking about

the easy way out

Och jag tog lärdom av det, 

växte.

Lärde mig tänka rätt,

sluta att testa gränser.

Andra försökte få mig att glömma,

men det är omöjligt,

för jag vill inte.

Vilja är det enda som kan hjälpa till,

men jag har inte viljan att glömma.

Jag minns allt.

Jag vill inte glömma något,

som har gett en så mycket att minnas.

Leva på.

Så säg inte åt mig att glömma det förflutna,

för det tänker jag aldrig göra.

Istället ska jag leva på det.

This is the world we live in

Sluta

Det gör mig ont att se

att du suddar ut allt så fort.

Stunden då du tittade in i mina ögon första gången

... det är den stunden jag alltid kommer förknippa med lycka, hela livet.

Samma rutiner varje dag

Jag minns så väl känslan i magen första gången man var på väg mot högstadiet, för att på riktigt vara en elev där. Inte bara för att träffa sin nya klasskompisar. Man skulle vara någon. Ha ett eget skåp, ha lektioner i numrerade klassrum och bli betygsatt av lärare med stort ordförråd och kort stubin.
Imorse när jag klev på en av västtrafiks blåa bussar som så många mornar förr, så försökte jag hitta en känsla att jämföra med. Men jag fann ingenting. Bara att det var som ett helt gympass att hålla uppe ögonlocken och att busschauffören såg lagom uttråkad ut när alla elever trängde sig på med sina gröna skolkort i högsta hugg. Som vanligt, samma rutiner, samma händelser. Så mycket "samma", att man inte ens reagerar på någonting längre. Man känner ingenting.

Inte för att jag hade hoppats hitta en känsla av spänning eller glädje, utan bara en känsla att jämföra med. Något som kunde ge mig ett svar på vart jag befann mig och vad jag gjorde där. Något som kunde svara på varför man känner som man gör.
När musiken nådde mig genom hörlurarna var gympasset slut, och sen tänkte jag inte mer på det.
För varför skulle man ändra på något, som ändå alltid är och kommer att vara detsamma?

Samma rutiner varje dag.

alltid. på något sätt. alltid.

bubblor

Har bubblat lite diskret hela dagen,

allt för att visa hänsyn till andra.

Men inom mig kokar det,

kan jag inte visa lite hänsyn till mig själv?

Passa på -

Du lyckades

Du kan inte förstå,
jag kan inte förklara.

Spelar ingen roll vad

men lämna mig inte helt.

Du har kanske lyckats

som alla andra sa.

Du gjorde mig blind

och nu får jag leva med det.

(ingen ska ta åt sig,
rör inte någon speciell)

Vad händer?

Försvinn inte nu,

du har satt för djupa spår

för att jag ska klara det.

Svag punkt

Jag har hittat en svag punkt i min personlighet.

Det rör sig om olösta problem eller obesvarade frågor. Att saker och ting händer utan en anledning. Eller när man frågor något och personen svarar med "Jag vet inte" och så ser man att personen ljuger. Och är det då en person som man alltid litat på och inte ens i dem värsta drömmar trott att personen skulle ljuga för just dig - så blir sådana här obesvarade frågor något som tynger en, ända ner till botten. Och desto längre tid man är där nere, desto svårare blir det att ta sig upp.

Det var en gång en person som redogjorde för mig att det var dags att byta blad, hoppa till ett nytt kapitel och bara ha kvar ett svagt minne av det som varit. Vad tror ni personen svarade när jag frågade varför och hur? Jo, jag vet inte. Hade jag vetat hade jag sagt det men jag vet inte.

Jag brukar säga precis likadant, när jag inte vet. Skillnaden den här gången var att personen mycket väl visste, men inte vågade.

Åh. Jag hatar verkligen sånt här.

Svag punkt.

Att gå sin egen väg - på franska

- C'est exactement ce que ju désire.

- Non, cela ne me plaít pas.

- Je le prends.

Well, sometimes we need to.. just to feel we're alive

Hat mot ingenting

Och bara sådär slog mitt humör över från att ha varit okej till att bli dåligt. På mindre än en minut lyckades jag väcka ett hat mot allt och alla, en önskan om att helt plötsligt få åtminstone gömma undan mänskligheten för en stund, få placera mig i ett område där jag är ensam och slipper möta andra. Ge mig något som är befogat att avsky. Det värsta erkännandet ligger i att jag inte vet varför humöret slog om, det fanns inte ens någon specifik händelse som vände upp-och-ned på mitt humör, jag har till och med haft flyt idag, och ändå lyckas jag hamna i humöret i vilket en enorm styrka med vilken man kan få krossa fönsterrutor och annat önskas, för att lugna humöret.

Eftersträva harmoni och så vidare är vid denna tidpunkt inte ens önskat. Nu önskar jag mig befogenhet att få använda - och lyckas - använda knytnävarna. Men nej, jag gör inte sådant. Ibland, bara ibland, väldigt sällan, typ aldrig, men ibland är jag avundsjuk på dem som inte har några hämningar när det kommer till våld utan väljer att slå till när humöret så säger.

Om jag åtminstone hade något att känna avsky och hat mot. Om jag hade haft något att klaga på, hade stunden känts så mycket bättre.

Jag trodde aldrig.. - men alla förändras vi. Jag också.

A dream. Made to come true.

Att göra ingenting

"Ibland är det ganska skönt att göra ingenting,

och sen lägga sig och vila efteråt"

Det är tomt, men jag tänker aldrig låta han försvinna från mig.

En dag som alla andra var till ända. En vind som alla andra gick förbi. Snön föll, som så många gånger förr. Det blev natt för att en stund senare åter bli dag. Som om inget annat än nuet någonsin varit. Allt var som det alltid varit, rutinen gungade tryggt, omfamnade dig lite för mycket, lite för hårt. Solen sken som alltid.

Ögonblicken blev minuter, blev timmar, blev dagar.

Och allt som alltid varit slutade vara. Men dagarna fortsatte gå, vindarna fortsatte passera, snön fortsatte falla. Men nuet var ett annat. En enda stund slutade vara sammanhängande.

Vad är det som utgör livet? En dag som slutat vara behöver inte vara ett avslut.

Man vet så väl vad man ogillar.

Räckte det att uppskatta den korta stunden som var? När man så spontant uppskattar det lilla mötet, de små kommentarerna och skratten som en relation två människor emellan kan utgöras av, räckte det? Var det tillräckligt för att göra en saknad befogad? Var det tillräckligt för att jag ska känna mig ensam vid tanken på att jag inte får uppleva dina kommentarer varje dag?

En del människor borde inte få försvinna från en på det viset.

Det känns fortfarande tomt. Av små anledningar, för att jag var så van att så ofta le vid hans närvaro, glädjas åt de vanliga kommentarerna, känna mig trygg, känna hans entusiasm. För att han fick mig att utvecklas, våga mer. Han hade så mycket att komma med, han var så mycket. Egentligen var han bara en av så många, en i mängden, en vanlig människa.

Men för mig var han... hela världen.

Och därför kommer han alltid att vara väldigt mycket. Alltid.

Alltid.

Hoppas att det räcker.

Ur ett annat perspektiv

Killkompisar är frukstansvärt bra.

Dem får en att se saker ur ett annat perspektiv.

Hittat i en gammal pärm:

"Man kan faktiskt ha kompisar som är killar,

även om man är tjej, för det har jag.

Killar är bäst, dem är mycket coolare

och vågar mer än tjejerna!"

- Johanna Hage 5 år

Ska jag fortsätta?

Jag ångrar ingenting.

Inte en sak.

Men det känns fel,

att jag litat blint på dig när du ljugit.

Bara för att försöka vifta bort,

att du skulle göra en sån grej mot mig.

Du kanske inte var, den du var.

Du kanske är någon annan.

Att hitta sig själv, genom att göra något märkligt.

Det är en ganska häftig och märklig känsla att färdas på vatten. Det spelar ingen roll om det är vinterns extrema kyla som frusit varenda droppe - och gör det möjligt. Det är ändå vatten. Bara vanligt vatten.
När det enda man ser, är en isbelagd och lätt snötäckt sjö - så börjar hjärnan jobba. Min gick på högvarv idag.

Runt, runt åkte jag på mina vita konståkningsskridskor med klack. Likadana, - men nu många storlekar större - som jag fick allra första gången. "Katarina" tryckt i guld på sidorna har alltid fått dem att se aningen proffsiga ut, trots att de små taggarna längst fram på skenan alltid har stört mig.
Tänk så snabbt och lätt man kan färdas, bara man hittar sig själv.

Det känns alltid lika olustigt i början. Man kommer varken framåt eller bakåt med bravur och isen känns alltid lika ojämn. Vare sig man befinner sig i en ishall, på spolad fin is - eller på en liten insjö, men aningen bubblig is. Alltid samma visa.
Men efter tag vänjer sig kroppens alla leder och muskler vid rörelserna, och när man väl får fart framåt, så finns det inget som får en att vilja vända sig om.

Efter att ha cirklat runt i timmar, gjort ett oberäknerligt antal spår i den lätta snön, så visste jag vad jag ville. Jag vill jobba själv.
Jag har alltid sysslat med lagsport. Men när jag tänker tillbaka, så ser jag inte mina målgester, vinster osv. Jag ser slagsmål, fula ord och hat, gråt, skrik. Ilska och negativa tankar som bubblar inom en som tevatten. Det är dags att lämna det bakom sig. Fokusera på mig själv.
Bryta alla tränares pekpinnar.

Jag ska jobba själv. Min kropp, och mitt mentala jag - kan åstadkomma oerhört mycket.
Att rulla fram på ensamma grusvägar, skogstigar eller asfaltssträckor - antingen på mina fötter, eller på två hjul - ska bli lika självklart som att borsta tänderna.

Det är en oslagbar känsla - att ha hittat sig själv.

Duktighet

Jag tänker ofta på att sluta vara så himla duktig. Jag vinner inte så mycket på att vara en duktig flicka, och det är framför allt tidskrävande och ganska tråkigt.
Tidskrävande ja... Tänk att för mindre än ett år sedan så var jag den där duktiga flickan, jämt, utan att ens tänka på det.
Jag har haft en bra period, utan lika mycket duktighet, och då har livet varit magiskt bra.


Men ibland faller jag tillbaka i gamla mönster. Ställer mig i vägskäl och tvekar, tittar mig vilset omkring och vågar inte ta beslut.
Lär mig schemat utantill, för anteckningar jämt och ständigt och ställer var sak på sin plats.


Då gäller det att hitta fokus igen. För mig är det nu mera lite viktigare att leva livet än, att vara duktig. Jag vill känna den där lätt pirriga känslan i maggropen, skratta högt när ingen hör.

Mellanålder

Nu har jag gjort det.
Det som ska vara så omtalat och omtyckt av alla gjordes relativt spontant idag. Sådana härliga vinterpromenader som alla pratar om. Tanken var inte att ta en långpromenad, men så blev det. 

Iklädd mina joggingskor fick jag känslan av att vara oövervinnerlig. Tappra steg tog mig fram på visserligen väl igenkända stigar, men den riktiga slutdestinationen var okänd. Dock slutade det med att jag gick raka vägen hem. Efter att ha filosoferat omkring ett tag, tog jag beslutet att igenting annat var nödvändigt just idag.


Som saknat från min egentliga bardom, fick jag idag också möjligheten att hoppa mellan snöhögar och "i onödan" halka omkring på isfläckar som lockat. Jag kan ha varit pedant av mig redan som liten. En gnutta i alla fall, då när så fort jag fick snö innanför kläderna sa "kaajt" och backade. Men idag kom njutningen.

Det kanske förövrigt kan ses som ett steg i fel riktning, nu när jag börjar komma upp en aning i åldrarna i alla fall. Men jag måste påpeka att jag dock inte ser mig själv lika benägen i att leka som jag gjorde som 3-åring. Men oj vad bra det kändes, de få sekundrarna det varade.


Komiskt nog, har denna lördag bestått av både en långpromenad och en mysig hemmakväll.


Denna jobbiga mellanålder.

Igår blev idag.

 

Jag vill inte backa tiden, jag vill inte göra ett minne till ett idag.

Men ibland önskar jag att minnen kunde vara lite mer verklighet, lite lättare att omfamna.

Att minnen är mer fasta, att de aldrig kan suddas ut, aldrig bli mindre än vad de är nu.

I samma takt

Vi glider ifrån det vi höll på att få,

i samma takt som jag växte ur mina första skridskor.

Hur kan man sakna något man aldrig haft?

Sak samma

Oavsett om det är en idrottsskada eller livet

som ligger bakom att något gör ont

så brukar jag försöka bota det på ungefär samma sätt.

Se över vad som kan göra det bättre på lång sikt.

 Genomföra det även om det gör ont som fan.

tänk om

Sluta upp och tänk på de saker du vill ha men inte kan få.

Tänk på de saker du har som du aldrig trodde du skulle få.

I need a break

Ett steg

Ett steg till skulle vara ett stort steg.

Ta steget.

Det skulle bli ännu bättre då.

Två steg till skulle vara för mycket.

Ta ett steg till.

Det blir lättare då.

Vågar du inte,

backa nu.

Tänk om alla andra visste

Du är inte den som alla säger att du är.

Du är precis så som jag hela tiden misstänkte att du var.

Därför ska man lite på sig själv, mer, än på andra.

alltid och aldrig



Alltid ska jag minnas alla våra stunder.

Aldrig ska jag glömma dig.

Alltid ska du finnas i mitt hjärta.

Aldrig ska jag glömma dig.

Alltid ska jag finnas till hands om det är något.

Aldrig ska jag glömma dig.

Alltid vill jag kunna titta in i dina blåa ögon..

.. och säga att jag aldrig kommer att glömma dig.

Tack, för att du är du.

Du kommer alltid att vara speciell,

i mina ögon.

Oavsett vad.

I wish, I wish..

Livet

Livet är oförutsägbart.

Man vet aldrig när saker och ting händer.

Allting kan förändras under loppet av några sekunder.

En hel värld kan rasa samman.

En hel värld kan resas upp framför en och man kan börja inse saker.

Men oavsett vad som händer.

Så är allt fortfarande lika oförutsägbart.



Well..

So you think you're the best?

Well.. you're not.

Varför?

När man varken vet ut eller in.

När man är både glad och ledsen.

När man vill ha men stöta ifrån.

När det lockar men skrämmer.

När man älskar men hatar.

Varför gör du såhär?

I'm so proud of you

Om du bara visste.

Om du bara visste hur.

Om du bara visste hur mycket.

Om du bara visste hur mycket du betyder för mig,

hur mycket du är värd i mina ögon... 

... men det går inte att förklara.

Älskar dig så mycket.