Jag har blivit någon annan

Jag försöker hela tiden ta nya tag och vända om - byta blad. Säger att jag gillar variation och vill ha nytt för att ersätta gammalt. Söker lycka och spänning på de mest ologiska sätt och förälskar mig i min egen morals motsatta sida. Jag sträcker på mig när jag känner att jag har kommit över ord och beröringar, men kryper ihop när jag inser att jag är starkare än mig själv. Vem i mig försöker bryta sig ut?

Håkan vet

” När man tänker, tycker och vet, då är man oftast en annan person.

Men när man känner något, då är man alltid sig själv. ”

 - Håkan Hellström.

I've been looking for you

Stanna kvar, du bad ju mig komma

Jag tänker på dig på dagen.

Drömmer om dig på natten.

Andas dina ord.

Fylls sakta av din djärvhet.

Vänjer mig vid tanken.

Jag väntar på dina svar.

Blir glad av ditt namn.

Så om jag skulle förlora dig nu,

så blir jag endast ett tomrum igen.

No sleep, just you

Förvirrad

Hur pratar man med någon man aldrig pratat riktigt med,

men som man hör av varje dag?

Hur förklarar man för en sådan person som man känner så mycket för,

vad man faktiskt känner,

när man knappt känner den personen?

Kan man ens känna så?

Jag var fängslad

Även om jag borde ha sett det så tittade du ner
O du log, du var lugn, du var glad, du var lättsam
Jag var dum, du var smart, jag var fängslad
Men min mun ville ha dina läppar

Norlie & KKV - När jag går ner

Hittat i arkivet

Jag ser dem varje dag. Han och hon. Radarparet som tappade täckningen, målet försvann. De sneglar på varandra i minnet, kommer ihåg och stannar upp vid nuet. Blir förtvivlade av förvirring och ensamma i sig själva. Tomhet omger tappade individer. Han håller ett stadigt tag i repet, mån om att det inte ska rubbas. Hon drar förtvivlat ifrån andra änden men han står iskallt kvar. Tittar på sina händer och förundras över vad han kan åstadkomma. Sakta men säkert sker någonting mittemellan dem. Repet början slitas ut, då lättar hon på kraften, ger efter för att inte göra något värre. Men det kanske redan har gått för långt.
Istället låter hon tankarna snurra vilt och som på beställning blir hon åter maktlös.

Hon går som paralyserad i hopp om att tiden ska gå fortare, trots att visarna redan för länge sedan har stannat. Hon letar spänning genom att göra saker som inte var möjligt i den värld hon lever i, men blir besviken när det inte ger samma känsla som han gav henne. Saker som hotar ett liv, men som hon är villig att riskera för att få känna den minsta förtjusning. Hon letar omsorgsfullt efter låtar som ska få henne att minnas, men alla ord blir stumma och melodier tysta - och hon kan inte lyssna på annat än hennes egna hjärtslag som slår hårt men långsamt, för att hålla liv i den lilla kroppen. Hon känner sig ensam trots att våren kommer till hennes fröjd och låter vinden leka med hennes hår. När knoppar brister värker det i muskler och leder.

Hon innehar ett hopp, som får henne att bli rädd för honom. Sättet han är på. Sättet han tar henne på. Hon funderar stundtals på att sluta, då han redan verkar ha gjort det. Men i den lilla kroppen finner sig en stor vilja som inte bryts ner alltför lätt. Dock tär det på hoppet, och den styrka hon en gång alltid haft låter sig bli vek när tårarna tränger fram. Hon förstår inte.
Hon bär på en rädsla att dem aldrig mer kommer att kunna prata som dem en gång gjort. Hon vill. Men han bläddrar vidare. Sida för sida. Kapitel för kapitel. Och hon får långa nätter att vänta, när hon måste ta igen allt. Att läsa mellan raderna får henne att tro saker som inte är sant. Men den tron som visar sig, får låta sig vara den enda, eftersom han inte givit henne någon annan.

I varje minsta rörelse som var enskild människa gör, ser hon honom göra likadant. Hon känner doften från hans hår på kudden och låter den bli våt av salta tårar. Hon får erbjudanden men stirrar bara blint, ingen skulle kunna ersätta honom. Självkänslan som såväl självsäkerheten vacklar från dag till dag och hon är ibland tvungen att stanna upp för att tänka efter. Hon ser ett barn ramla och slå sig hårt mot den grå asfalten och tänker att, gråt inte lilla vän, du kommer att råka ut för värre. Men skulle någon säga så till henne skulle hon bara gråta mer. Hennes favoritcitat blir att tillförlit är som ett papper. Har det en gång blivit tillskrynklat är det nästintill omöjligt att få det som det var från början. Hon hoppas bli fast i böcker och filmer men associerar minsta detalj till honom. Till dem.

Hans obekväma sätt att bemöta hennes försök på, får henne att tappa modet. Hon vet vad som väntar djupt inne i honom om hon visar att hon vågar, hon känner honom för väl. Hon minns en sen kväll under en gigantisk stjärnhimmel, han sa att han älskade henne. Hon log mot honom, vände om och började gå. När han högg tag i henne bakifrån, vände henne om tvärt och tittade djupt in i hennes ögon och sa det om igen, och igen, så lovade hon att alltid minnas honom och mötte sakta hans läppar. Hon önskar de kyligaste mornarna att han höll i hennes händer, så de slapp frysa. För hon vet att med det, hade hennes hjärta pumpat runt blodet i ådrorna fortare.

Allt finns kvar. Från första gången hon såg hans gestalt. Till dess att hon vände om med gråten i halsen, och kände hans blick i ryggen. Vad som var visste ingen.

And now - you got me

True

Omväxling

Att vakna upp en morgon och känna sig älskad som den första vårsolen eller som vatten i öknen. Att veta att man alltid har en trygg famn bakom hörnet eller någon att vända sig till vad det än gäller. Kolla inkorgen och se den fylld med kärleksord, ömhet, saknad. Kunna tänka på ett leende och få energi till att hålla ögonen öppna, när man såg regnet stå som spön i asfalten eller såg högen med skolböcker växa sig hög som Empire State Building. Den där lätta känslan i maggropen som lockade fram små skratt vid de mest opassande tillfällena. Eller den där blicken som sa att man faktiskt var någon.

Att vakna upp en morgon och känna sig tom som en urdrucken flaska. Känna att man stod på ostadig mark, vandrat på fel väg. Aldrig höra något mer än sina egna andetag eller klockan på väggen i klassrummet som tycktes ha stannat fem minuter före utringning. Vänja sig vid att vädret alltid höll ett stabilt läge vid sämst. Somna över högen med läxböcker. Ramla i joggingspåret och känna sig ensam. Och sen i drömmarna springa på motorvägen med ögonbindel. Ta på sig andras problem för att glömma sina egna, men tappa bort sig själv helt och hållet på vägen.

One day

Jag har vaknat mitt i natten av tystnaden

Jag var så van. Det blev något som var något i vardagen. Och sen försvann det. När jag vaknade var det tyst, när jag kom hem var det tyst, när jag gick och la mig var det tyst. Och jag undrar ibland om jag har fått dålig hörsel eller om jag kanske måste inse att det kommer fortsätta att vara tyst. Ända tills tystnaden bryts, och när blir det?

Advice

- Johnny Depp

.

Jag vill, egentligen.

Ibland är det jobbigaste med att ta ett beslut att våga stå för det.
Man vet egentligen vad man vill,
men man vet inte om man törs genomföra det inför alla andra sen
för det är det som är den svåra biten.

Help me

Every girl deserves a guy who can make her forget her heart was ever broken

jag och du

Hon var så vilsen att hon inte visste vart hon hade sig själv

Det enda hon ville, dygnet runt, var att få ringa och berätta allt som varit. Han var kanske den enda i världen som skulle kunna göra det lättare, som skulle fatta hur jobbigt det var. Fast han var ju just den som orsakat allting. Ena halvan av henne var skitförbannad på honom, andra halvan saknade att prata med honom så mycket att det knappt gick att andas.

Försöker stänga av

Försöker stänga av det ständiga flödet av stress, blickar och minnen.

Försöker stänga av mig vardag, såväl så min helg.

Tänk vilken lycka, att kunna stänga av sig själv.

Bara för en liten stund,

vila.

Hitta tillbaka.

Yes, it hurts

Vart är du när jag behöver dig som mest?

Jag tror nog att någonstans finns det jag behöver.

Någonstans kommer jag att hitta den sista pusselbiten.

Den jag tappat bort, eller aldrig tidigare funnit.

Någonstans finns

du

I think about you everyday

"It's never gets easier.

You just get better."

Och alla bara pratar

Och alla bara pratar,

och alla bara tror.

Men ingen vet vad det egentligen rör sig om.

Och alla tycker sig se,

och alla tycker sig förstå.

Men ingen kan läsa mina tankar.

Och alla tror att det ändå är lungt,

och alla säger att det löser sig.

Men själv vet jag inte vart jag är.

Magnestism

Det finns ett magnetfält jag inte trodde fanns.

Det finns personer jag inte visste att jag kunde se.

Men nu vet jag.

Nu ser jag.

Jag möter ögon som fångar mig.

Jag möter känslor som förvirrar mig.

Och nu är jag fångad.

Nu är jag förvirrad.

Så länge du är med mig

Håkan Hellström - Så länge du är med mig

det gör inte ont
när jag faller från en barstol
och det gör inte ont
om det piskar ett regn eller bränner en sol

det gör inte ont
att jag kom på andra plats
och det rör mig inte alls
om det är dag eller natt

det gör inte ont
att inte leva i slas
och det gör inte ont
att inte leva i sturedalström

det gör inte ont
efter tre dar på golvet
det som är skrivet är skrivet
och livet är livet

det gör inte ont
när hösten kallar
och det gör inte ont
när kicken skallar

det gör inte ont x3

det gör inte ont
alla mil jag vandrat
det gör inte ont
när vänner jag lämnat
det gör inte ont
att få skiten i sig
det gör inte ont
så länge du är med mig

så länge du är med mig..

Det gör inte ont

Det gör inte ont.

Jag känner inget alls.

Minnen, ögonblick, ord i natten.

Det gör inte ont.

Att se, att höra, att förstå.

Det gör inte ont.

Att du har sårat, lämnat, svikit.

Det som inte dödar, det härdar.

Jag har fått härda tillräckligt.

Det gör inte ont längre.

Försvinner överallt

Och dagarna går, och de kommer igen.

Precis som alltid.

Exakt som det var, är och kommer fortsätta att vara.

Jag tänker att ingenting händer, inget förändras.

Men när jag tittar tillbaka är allt annorlunda.

För det är inte som det en gång var.

Den där tiden då allt var så ärat som det bara kunde bli. Ljust.

Och det är inte som det en gång blev.

Den tiden då allt var nere på botten. Då flaskan alltid var tom.

Det är som det är, helt enkelt.

Det är nu och det är annorlunda mot då och vad som kommer att bli.

Och jag börjar släppa det.

Stunder går utan att jag tänker på det.

Farorna i vardagen minskar

för jag har lärt mig att hitta lindrigare sätt att förhindra det.

Dem.

Alla tankar.

Minnen går inte att se förbi.

Och substanstiv påminner.

Men det börjar försvinna,

överallt.

Faller

Distansen mellan oss var

som från det lilla blad högst upp i toppen

ner till den spruckna grå asfalten.

Men allt släppte sitt grepp och jag föll.

Och jag behöver många vindar

för att komma upp igen.

Jag vill

Jag antar att jag tappat bort mig själv lite.

Missat chanser till inspiration,

förlorat min enda motivationskälla jag egentligen haft.



Orden ska beröra och det kan dem inte utan känsla.

Och jag vet inte vad känslor är längre.

Jag skrattar och gråter precis som förr,

men jag känner inget.

Jag är lite vilsen,

det är lite trasigt.

Men tiden läker alla sår

- säger dem som aldrig upplevt en krash.

Jag får väl lyssna.

Försöka hitta tillbaka.

Låtsas något som inte är

 men som kanske underlättar för en tid.

Jag vill komma tillbaka till mig själv

- och vill man, då kan man.

Can't wait for summer

I will write



Skugga

Du är lika bra på att glömma

som jag är på att komma ihåg.

Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen

Man måste våga satsa för att vinna.

Man måste kunna vara svag för att stark.

Man är modig om man erkänner sin feghet.

Jag ska öppna upp det som varit inlåst.

Släppa ut det i det fria.

Låta det dansa iväg med vinden.

Lämna mig kvar.

Jag har vad jag behöver.

Ta vara på dem som reser dig upp

Ibland upplever man saker. Som att.. man förändras.

Pain makes people change

Jag behöver få se.

Inte höra det från andra.

Vill kunna känna det själv.

Veta att det är dags nu.

Tid att slå tillbaka.

Jag läser dig som en öppen bok

Nu vet jag.

Vet vad du älskar nu för tiden.

Att glömma mig.

Jag vill, jag vill

Jag vill skriva ett sådant inlägg som blir klockrent,

som lyckas sammanfatta allt och inget,

 lyckas bringa skratt, eftertanke och lycka till läsaren.

Jag vill skriva allt.

Jag vill skriva inget.

Jag vill. Jag vill.

Jag vill att allt ska vara som vanligt.

Jag vill kunna känna att det är okej att vara glad.

Jag vill kunna känna att det är okej att umgås, le, skratta och känna lycka.

Jag vill inte sluta att sakna.

Eller.. jo.

Men jag vill inte glömma.

Jag kommer aldrig att glömma.

Jag vill gå vidare, men ändå stanna kvar.

Just nu har jag hamnat i en relativt komplex tankesituation.

Men det är okej, jag känner mig bättre idag.

Men jag vill lite mer,

jag vill kunna leva utan att ständigt känna att jag inte ska ta i för mycket.

Jag vill leva det liv som mitt undermedvetna skapat för mig.

Sådär, ibland..

I en veckas tid har den här bloggen legat nere lite.

Dammat lite under sängen,

eller som en bok i en hylla på biblioteket.

Ibland tar livshändelser mer plats än bara mina ord.

Ibland är allt lite för rörigt, chockerande, ilsket, glatt

- för att det ska gå att beskriva.

Men jag lever.

Jag är fruktansvärt arg men oförklarligt lycklig.

Jag är lite allting, men mest bara jag.

Vad jag vet.

Ni vet, livet är ej ett förutsägbart ting.

Vi ändrar på våra regler varje dag.

 Bryter mot dem, skapar nya.

Är lite sådär "mänskliga".

Precis som det ska vara.

Fast ibland kanske det hade varit behövligt med en karta

 ritad av våran framtid.

Så vi vet.

Slipper undra.



Jag trodde aldrig.. men så fann jag viljan

Det är det svåraste jag har gjort. Som att sudda ut en del av sin framtid, en del av sig själv.

Jag har inte ändrats, har inte tittat, har inte känt. Försökte bara stänga av det oändliga flödet av känslor bara för en liten stund.

Sekunderna blev timmar mitt i en blinkning. Igår blir förra året så fort och jag vill inte.

Vill inte. Kan inte. Men måste. Det enda jag någonsin trott på mer än mig själv blev så kallt.

Låt varje minne komma fram när man behöver det. Jag ska skratta mig lycklig åt att de bilder jag ser, de ord jag hör och saker jag läser från förr faktiskt varit sanna. Att jag faktiskt varit där - mitt i allt.

Jag lät dig vinna av den anledning att själv få min vilja att framträda tydligare när du skrattade bort allt som en gång var. För med min vilja vet jag att jag kan gå hur långt som helst.

Djupa andetag

Korkat. Rent utsagt idiotiskt. Fruktansvärt dumt. Intelligensbefriat. Konsekvensbortseende. Nästan lipframkallande. Sömnbristresulterande. Puckat. Väldigt puckat.

Fact

You can’t tell someone you love them and then change your mind.

That’s not how it works.

Once you love someone, you’ll always love them.

Isn’t there a part of you that thinks of them for no reason?

They’ll always be in the back of your mind.

And no matter how much you love someone else,

you’ll always love them too.

Livet är en gåta. Helt klart.

Jag blev kvar

Det var min rädsla, rädslan att inse att det faktiskt är definitivt.
Att du inte längre är här, något jag fortsätter förneka.

Testosteronet känner inga gräser... eh?

Om det kunde gå en bra match på TV. Hade inte tackat nej till att få se Gomez göra några mål för mitt Bayern nu. Eller om jag hade haft något datorspel som jag kunde sjunka in i några timmar.
Eller kanske en extra dator att ladda ner massor utav filmer på. Hade kunnat sätta mig en stund och lira NHL eller FIFA 12 på brorsornas xbox 360 men dem har redan bokat för resten utav dagen.

Om någon hade kommit med en a-traktor på gatan så hade jag struntat i hur jag sett ut och bara gått och begärt gasen i botten. Ett telefonsamtal om några timmar på gymmet hade fått mig att känna mig starkare. Hade kunnat tävla med både andra och mig själv och känna pressen när jag ska klara den där vikten i bänkpress.

Men jag sitter och bloggar, tänker på att jag kanske ska städa mitt rum, och gör klart ett skolarbete. Hade velat ha en kompis här så jag kunde prata om allt mellan himmel och jord och inte bara tacka mamma för att hon bär upp tvätten åt mig. Att vara tjej är ganska tråkigt ibland.

Alors on Danse

Jag nynnar på "Alors on Danse" hela dagen,

kan inte ett ord franska,

 och håller takten genom att skjuta huvudet fram och tillbaka.

I also have one

Ibland fortsätter man för att man bär på ett hopp om att efter regn kommer solsken

Och dagen har gått bra. 

Ett blåmärke rikare.

En dos ångest gnagande.
En blick fastspikad på minnet.

Rynkan över högra ögonbrynet är förstärkt.

Orden är tydligt oförståeliga.

Hälsan håller ett stabilt läge vid föräten.

Blicken till höger vid korsande av övergångsställen suddas ut.

Minnet räcker halvvägs in i aktiviteten jag håller på med.

Sometimes we just need to feel that we're alive

Ett hål stort som hela universum

Jag tror att jag nu kommit i underfund med det hela.

Att jag nått in till kärnan och omfamnat det spridda.

Jag tycker mig se det blåa jag saknat bakom molnen.
Hittat pusselbiten som låg gömd under sängen.

Kanske att allt faktiskt bara handlar om att det inte fanns något som du.

Ingenting i den värld vi är skapta i kunde kompensera upp det du tog med dig.

Jag kommer antagligen få låta det gå många fler dagar, nätter och år

- innan tomrummet fylls upp igen.

X sa en gång att jag inte skulle gråta.

Utan att jag istället skulle skratta mig lycklig vid tanken

på allt som varit.

Kanske

är det så.



Men kanske att det snart lättar

Det gör fortfarande lika ont som alltid.

Som ett knivhugg av känslor som tar sig rakt in,

får dig att tappa luften,

tappa orienteringen

och tvivla på allt du någonsin har trott på.

Because I've been

Jag är ingenstans

Det tumlar runt i huvudet.

Kan inte låta det vara, går inte att släppa

helt.

Och här är jag och vet inte vad jag har gjort.

Stilla mitt begär.

Förklara.

Do it

- Men din mamma då!?

Ibland undrar jag om folk tänker alls. Ibland verkar det inte så. Fast kan man tänka på något man inte vet? Alltså tankar är något rörigt.

Hans mamma gick bort. Det var strax innan högstadiet. Ingen vet. Ingen av killarna han lärt känna på den senare tiden har en aning.
- Fan va skön hon var igår, din mamma!
De andra skrattar högt och dunkar till talaren i ryggen.
Han skrattar också. En stund. Sen tittar han bort.

Det är en fras man kör med nu för tiden. "Din mamma". Alltså, va?

-

Hon blev gravid. Pappan var helt okänd och hon ville inte avbryta sin skolgång eller utsättas för blickar. Det blev abort. Svaret var enkelt.
- Alltså jag fattar inte de jävla äckliga idioterna som gör abort! Fan dom dödar ju förhelvete en annan person. Jävla mördare!
Hon sneglar på sin kompis som inget vet.

Man har sina egna åsikter. Och det finns inget som säger att man inte får dela med sig. Men ibland.. så får man begränsa sig. Helt enkelt.

-

Bara två exempel. Folk vet inte alltid hur man mår eller vad man tänker. Kanske borde fler lära sig tänka på vad man säger. I den ålder jag befinner mig i nu - utsätts man får sånt här dagligen. Man hör saker, ser saker. Men bakom allt finns så mycket mer, och ingenting.

Vår levnadstid är en gåta.

Människor som inspirerar mig

Jag tycker om människor med mål.

Människor som tror på sig själva,

människor som tror sig kunna förverkliga sina drömmar,

människor som spenderar sina liv med att leva.

Människor som genom att bara tro på sig själva,

har förmågan att faktiskt nå månen,

att nå stjärnorna

- genom att själva vara stjärnor.

Dessa människor inspirerar mig.

Får mig att tänka om, tänka nytt.

- när jag glömmer vem jag är.

Ibland får man låta det gå en tid

Vill skriva om så mycket, vill få så mycket sagt, vill börja med allt, få allt klart och låta all energi bli kreativitet. Låta mina knapptryckningar bli ord, bli meningar, bli känslor, bli förmedlade.
Men så sitter jag här och vet inte vart jag ska börja, vart jag ska ta vägen eller vart jag ska avsluta.

Och av någon anledning är det de dagarna då så mycket behöver bli sagt som tystnaden är som störst. Som om utrymmet tog slut mitt på ängen. Som om andningen upphörde när livet precis satt igång.
Som om jag borde plugga och var upplagd för att göra det, men inte kan sluta tänka på att få skriva om allt men mest ingenting.
Som om man har ett liv, men inte vet om man lever det.

Allt och inget

Den här staden är död, låt oss måla den röd
Låt oss måla den blå, det får bli vad det blir
På en öde perrong står en kub i betong
Ingen ser vad det står men den sägs vara fin
Vi blir trampade på men vi fortsätter gå
Ingen vet vad det är men vi bär våra ärr
Den här staden är död, låt oss måla den röd
Låt oss måla den blå. Vi är bättre än grå.

 

Daniel Adams-Ray - Svart

En dag, någon gång

Jag skulle vilja sätta mig på en hög platå,

en avsats någonstans.

Se ner på världen.

Försöka finna konturer av vad som pågår.

Vad fan håller vi på med?

Vad har fått mig att hamna här?

Bara släppa allt.

Studera minsta detalj.

Bara för en dag.

Jag behöver ut med språket, men jag vet inte vilket språk jag ska prata på

Har börjat på tre inlägg och gett upp.

Har skrivit om tre olika saker och tappat intresset efter fyra ord på vardera.

Har likväl kommit tillbaka för att det kliat i fingrarna ,

och för att behovet efter att få skriva av mig, inte har stillats.

Om man bortser från det dåliga är allt bra

En sådan nystart kan jag inte ha.

Så jag väntar med att ta nystarten
till en sådan dag då allt går min väg.

Men det är bara ett perspektiv.

Om man bortser från det dåliga är allt bra.

Och det dåliga är faktiskt rätt tråkigt att fokusera på.

Och dessutom förstår jag inte varför man ska starta om hela tiden,

det är nog bättre att rulla på när man väl har farten uppe.

Tror jag.

Eller kanske behövs en nystart i alla fall..

Problem skapar problematik i livet - logiskt.

Som liten,

bar man inte samma tyngd.

Inga större krav ställda runt omkring sig.

Man hade inte samma tankar kretsandes i huvudet.

Och den hårda syn på världen,

på livet,

den fanns inte.

När jag var 7 år stod jag och sjöng i duschen.

Nu står jag och fattar livsbeslut där inne.

Det kan röra sig om vad jag ska göra följande dag,

eller hur jag bör agera i kommande situationer.

Skillnaden är ett faktum.

Livet är inte detsamma som det en gång var.

Frågan är vad som följer i nästa kapitel?

Om ganska precis en och en halv vecka

så kan jag presentera mig med en ny ålderssiffra.

Inte är det väl så att man känner skillnad samma dag,

för den skillnaden har jag redan börjat känna av

- och såsom vi förändras varje dygn,

så lär skillnaden vara enorm

när jag nästa år får en ny siffra att presentera mig med.

Men vad är skillnaden från nu,

och den tid för omkring 10 år sedan?

Svaret är händelser.

Saker vi är med om påverkar hur vi mår.

Och allt handlar det om känslor och vem vi är i vardagen.

Jag hade velat spola tillbaka tiden och bara för en dag,

få känna på hur det är att vara 5 år igen.

Kanske är det inte så problemfritt som vi tror..

bara det att problemen är så direkta för oss nu,

att vi varken ser eller tror något annat.

Omstart

Man orkar till en viss gräns

Det blir upp till bevis nu.

För jag orkar inte längre.

Jag tänker inte ljuga

Att något kan göra så ont.

Att en så på världskartan liten grej,

kan verka som en hel atombomb i hjärtat.

I hela kroppen.

Att någon man förlitade hela sin själ på,

helt plötsligt blir någon som man inte tror sig känna.

Att någon man inget hellre än något annat vill se in i ögonen,

hela tiden verkar vända bort blicken.

Låter jag nästan som Björn Ranelid nu kanske?

Det är i så fall inte meningen.

Men tanken på att någon som tagit upp all tankekraft,

fortfarande gör det,

utan att göra någonting.

Förutom att inte finnas där.

Fan.

Jag saknar dig.

I believe

Frustration

Typiskt.

Mitt humör är inte dåligt, men det är frustrerat.

Det är lite irriterat.

Det är på hugget med ironiska tvistar,

sarkastiska kommentarer

och oväntade vändningar.

Så typiskt.

I hate this fucking distance between us

Maybe it's just me

Stavfel

Stvafel.

Stavfle.

Satvfel.

Stvafle.

Slarv i rubriken i inlägget under,

åtgärdat direkt när jag såg det.

Killning? Vad är det för ord liksom?

Satvfle i vardagen också..

När ska allt börja stava sig rätt igen?

You're killing me

It’s like

I want to throw you off a cliff

and then

run really fast to the bottom and catch you.

❤

Att räcka till

När man kastas in i situationer från alla håll,

och själv befinner sig mitt uppe i en,

tack vare alla andra,

så uppstår kortslutning.

Jag antar att det är dags nu,

att tänka mer centralt

trots att man vill räcka till för alla.

Eller åtminstone försöka dela upp det,

och få en mer lätthanterlig genomströmning i vardagen,

för att orka.

I wonder



You learn



Thoughts

"It will all be ok in the end.

If it's not ok, it's not the end."

Utan dina andetag

Det har gått så lång tid,

och jag undrar vem du är.

Säg något,

skratta med mig.

Låt mig in i det nya du.

Så ska jag visa dig,

vem jag är nu.

Why am I crying?

Jag tänker inte ljuga för dig

Vilsen

En knopp som aldrig brast ut,

innan den mötte solen.

Ett skrattande löv i grenverket.

Sprakande stolt med starka färger,

dansande ömt till vindens klang.

Föll mot den grå asfalten,

när solen gick i moln.

Multnade sakta i takt med sprickor,

när solen blev återhållsam.

Springer omkring på marken,

när vinden kommer åter.

Vilsen, ensam.

There's a hole in the middle

Like this.



Even when it's been stepped on and thrown around

Frånvarande

Jag har mycket att säga

det går inte den minsta stund

utan att jag tänker djupt om något.

Men ibland bär man inte på ord

som kan ställa upp och förklara.

Ibland måste man leta och låta bilder tala,

en bild kan faktiskt säga mer än tusen ord

ibland.

Så om jag är frånvarande med ord

om djupa tankar,

så kanske det beror på

att det finns mycket att säga

- men för få ord.

Sådan är jag, tänka sig.

"Du är mycket intresserad av, vad som pågår i din omgivning. Du gillar att prata med andra (nästan oberoende om vad det handlar om) och att vara med, där "det sker".

Du gillar att ha struktur och ordning i ditt liv. Du använder troligtvis din kalender flitigt för att hålla koll på de saker du skall komma ihåg. Du fattar snabbt beslut – även när det gäller din värdering av andra människor. Därför kan din omgivning uppfatta dig som lite dominant emellanåt.

Du fokuserar på "the big picture" och tycker om att teoretisera över VARFÖR saker fungerar som de gör (medan du inte bekymrar dig så mycket om detaljerna). Du är en kreativ person, som gillar att experimentera.

Du lever dig gärna in i andra människors situation och är snabb att stötta andra om de har behov för det. Du värdesätter känslosamhet och tar ofta beslut utifrån dina personliga värderingar."

I don't know what to do

No matter what

.

Man kan inte förlita sig på en simpel karta

Det är då det slår mig.

Vilket det ofta gör.

Kartan och verkligheten går inte alltid hand i hand.

Det om något är symptomatiskt för livet.

Hur vi ser på verkligheten och ritar vår alldeles egen lilla karta, eller översätter andras.

Ja ni vet.

Tacka fan för att det blir galet ibland.

Jag tittar ibland snett på människor som säger "Så här är det".

Eller ännu värre "De facto".

Får både ståpäls och gåshud samtidigt.

För visst är det ofta så att "så här tror man idag" eller "så här tror jag"

eller "så här känner jag" eller "min upplevelse är att".

Ännu sneare ser jag på mig själv när jag säger så.

Hjälp. 

"De facto" är ju att en gång i tiden så sa man att jorden är platt.

Undrar hur den kartan över jorden såg ut..

Jag skulle sprungit vilse på direkten med den kartan.

Ni med.

Klockorna har stannat

Ibland stannar tiden upp.

Ibland fastnar minuten, gör en sekund till en evighet,

gör en tanke obefintlig,

gör stunden på jorden så bestämd.

We all have it

I talk to myself when I say; Don't worry, be happy.

Det är inte alltid lätt

Det går inte att skratta bort tårar,

när man inte vet vad man skrattar åt.

Speciell

Du konkurerrar ut alla,

på alla sätt och vis.

Jag har alltid sagt att du är speciell,

och jag säger bara sånt jag menar.

Det gäller att hitta en mellanting



Jag känner inte igen dem

Skriver ord för ord. Meningar i rader, sidor fylls. Nya block blir minnen. Minnen ger återblickar, skapar känslor. Känslor bildar fler ord. Ord för ord.
Har ingen aning om vad det ska tjäna till. Men det är det enda sättet att skrika ut allt jag vill säga, när rösten inte bär.

Orden förblir opublicerade, stänger dem inne. För få människor finns kvar att förstå. Men nog har jag alltid dem som lyser upp mina dagar. Tänker varje morgon att jag ska leva dagarna som om varenda vore den sista. Men när jag stänger dörren bakom mig och står för världen är orden bortblåsta - och man går med samma känsla varje dag.

Kvällarna försvinner. Låter orden flyta på. Men ingen annan är jag själv ser vad som skrivs.
Det handlar om lycka, och det handlar om sorg. Det handlar om allt och lite till.
Sådant som jag själv inte ens förstår mig på men som låter sig komma fram ändå.

Ord. Bara ord.
Men mycket bakom dem.

Words are not enough.

Your silence scares me

"I'm so tired but I can't sleep
Standin' on the edge of something much to deep
It's funny how we feel so much but we cannot say a word
We are screaming inside, but we can't be heard"

Hope

Du grät

Du frågade vad du hade gjort för att förtjäna någon som mig.

Ingenting.

Bara varit du.

Det räckte alltid.

Det finns ingen gräns då man måste ge sig, inte om man har vilja, och det har alla

"Ge upp..?

Ingen aning om vad det betyder,

men jag har hört att det är

vad alla förlorare brukar göra..."

She said

Jag ska leva på det

Nickelback sjöng på radion

Stop thinking about

the easy way out

Och jag tog lärdom av det, 

växte.

Lärde mig tänka rätt,

sluta att testa gränser.

Andra försökte få mig att glömma,

men det är omöjligt,

för jag vill inte.

Vilja är det enda som kan hjälpa till,

men jag har inte viljan att glömma.

Jag minns allt.

Jag vill inte glömma något,

som har gett en så mycket att minnas.

Leva på.

Så säg inte åt mig att glömma det förflutna,

för det tänker jag aldrig göra.

Istället ska jag leva på det.

This is the world we live in

Sluta

Det gör mig ont att se

att du suddar ut allt så fort.

Stunden då du tittade in i mina ögon första gången

... det är den stunden jag alltid kommer förknippa med lycka, hela livet.

Samma rutiner varje dag

Jag minns så väl känslan i magen första gången man var på väg mot högstadiet, för att på riktigt vara en elev där. Inte bara för att träffa sin nya klasskompisar. Man skulle vara någon. Ha ett eget skåp, ha lektioner i numrerade klassrum och bli betygsatt av lärare med stort ordförråd och kort stubin.
Imorse när jag klev på en av västtrafiks blåa bussar som så många mornar förr, så försökte jag hitta en känsla att jämföra med. Men jag fann ingenting. Bara att det var som ett helt gympass att hålla uppe ögonlocken och att busschauffören såg lagom uttråkad ut när alla elever trängde sig på med sina gröna skolkort i högsta hugg. Som vanligt, samma rutiner, samma händelser. Så mycket "samma", att man inte ens reagerar på någonting längre. Man känner ingenting.

Inte för att jag hade hoppats hitta en känsla av spänning eller glädje, utan bara en känsla att jämföra med. Något som kunde ge mig ett svar på vart jag befann mig och vad jag gjorde där. Något som kunde svara på varför man känner som man gör.
När musiken nådde mig genom hörlurarna var gympasset slut, och sen tänkte jag inte mer på det.
För varför skulle man ändra på något, som ändå alltid är och kommer att vara detsamma?

Samma rutiner varje dag.

alltid. på något sätt. alltid.

bubblor

Har bubblat lite diskret hela dagen,

allt för att visa hänsyn till andra.

Men inom mig kokar det,

kan jag inte visa lite hänsyn till mig själv?

Passa på -

Du lyckades

Du kan inte förstå,
jag kan inte förklara.

Spelar ingen roll vad

men lämna mig inte helt.

Du har kanske lyckats

som alla andra sa.

Du gjorde mig blind

och nu får jag leva med det.

(ingen ska ta åt sig,
rör inte någon speciell)

Vad händer?

Försvinn inte nu,

du har satt för djupa spår

för att jag ska klara det.

Svag punkt

Jag har hittat en svag punkt i min personlighet.

Det rör sig om olösta problem eller obesvarade frågor. Att saker och ting händer utan en anledning. Eller när man frågor något och personen svarar med "Jag vet inte" och så ser man att personen ljuger. Och är det då en person som man alltid litat på och inte ens i dem värsta drömmar trott att personen skulle ljuga för just dig - så blir sådana här obesvarade frågor något som tynger en, ända ner till botten. Och desto längre tid man är där nere, desto svårare blir det att ta sig upp.

Det var en gång en person som redogjorde för mig att det var dags att byta blad, hoppa till ett nytt kapitel och bara ha kvar ett svagt minne av det som varit. Vad tror ni personen svarade när jag frågade varför och hur? Jo, jag vet inte. Hade jag vetat hade jag sagt det men jag vet inte.

Jag brukar säga precis likadant, när jag inte vet. Skillnaden den här gången var att personen mycket väl visste, men inte vågade.

Åh. Jag hatar verkligen sånt här.

Svag punkt.

Att gå sin egen väg - på franska

- C'est exactement ce que ju désire.

- Non, cela ne me plaít pas.

- Je le prends.

Well, sometimes we need to.. just to feel we're alive

Hat mot ingenting

Och bara sådär slog mitt humör över från att ha varit okej till att bli dåligt. På mindre än en minut lyckades jag väcka ett hat mot allt och alla, en önskan om att helt plötsligt få åtminstone gömma undan mänskligheten för en stund, få placera mig i ett område där jag är ensam och slipper möta andra. Ge mig något som är befogat att avsky. Det värsta erkännandet ligger i att jag inte vet varför humöret slog om, det fanns inte ens någon specifik händelse som vände upp-och-ned på mitt humör, jag har till och med haft flyt idag, och ändå lyckas jag hamna i humöret i vilket en enorm styrka med vilken man kan få krossa fönsterrutor och annat önskas, för att lugna humöret.

Eftersträva harmoni och så vidare är vid denna tidpunkt inte ens önskat. Nu önskar jag mig befogenhet att få använda - och lyckas - använda knytnävarna. Men nej, jag gör inte sådant. Ibland, bara ibland, väldigt sällan, typ aldrig, men ibland är jag avundsjuk på dem som inte har några hämningar när det kommer till våld utan väljer att slå till när humöret så säger.

Om jag åtminstone hade något att känna avsky och hat mot. Om jag hade haft något att klaga på, hade stunden känts så mycket bättre.

Jag trodde aldrig.. - men alla förändras vi. Jag också.

A dream. Made to come true.

Att göra ingenting

"Ibland är det ganska skönt att göra ingenting,

och sen lägga sig och vila efteråt"

Det är tomt, men jag tänker aldrig låta han försvinna från mig.

En dag som alla andra var till ända. En vind som alla andra gick förbi. Snön föll, som så många gånger förr. Det blev natt för att en stund senare åter bli dag. Som om inget annat än nuet någonsin varit. Allt var som det alltid varit, rutinen gungade tryggt, omfamnade dig lite för mycket, lite för hårt. Solen sken som alltid.

Ögonblicken blev minuter, blev timmar, blev dagar.

Och allt som alltid varit slutade vara. Men dagarna fortsatte gå, vindarna fortsatte passera, snön fortsatte falla. Men nuet var ett annat. En enda stund slutade vara sammanhängande.

Vad är det som utgör livet? En dag som slutat vara behöver inte vara ett avslut.

Man vet så väl vad man ogillar.

Räckte det att uppskatta den korta stunden som var? När man så spontant uppskattar det lilla mötet, de små kommentarerna och skratten som en relation två människor emellan kan utgöras av, räckte det? Var det tillräckligt för att göra en saknad befogad? Var det tillräckligt för att jag ska känna mig ensam vid tanken på att jag inte får uppleva dina kommentarer varje dag?

En del människor borde inte få försvinna från en på det viset.

Det känns fortfarande tomt. Av små anledningar, för att jag var så van att så ofta le vid hans närvaro, glädjas åt de vanliga kommentarerna, känna mig trygg, känna hans entusiasm. För att han fick mig att utvecklas, våga mer. Han hade så mycket att komma med, han var så mycket. Egentligen var han bara en av så många, en i mängden, en vanlig människa.

Men för mig var han... hela världen.

Och därför kommer han alltid att vara väldigt mycket. Alltid.

Alltid.

Hoppas att det räcker.

Ur ett annat perspektiv

Killkompisar är frukstansvärt bra.

Dem får en att se saker ur ett annat perspektiv.

Hittat i en gammal pärm:

"Man kan faktiskt ha kompisar som är killar,

även om man är tjej, för det har jag.

Killar är bäst, dem är mycket coolare

och vågar mer än tjejerna!"

- Johanna Hage 5 år

Ska jag fortsätta?

Jag ångrar ingenting.

Inte en sak.

Men det känns fel,

att jag litat blint på dig när du ljugit.

Bara för att försöka vifta bort,

att du skulle göra en sån grej mot mig.

Du kanske inte var, den du var.

Du kanske är någon annan.

Att hitta sig själv, genom att göra något märkligt.

Det är en ganska häftig och märklig känsla att färdas på vatten. Det spelar ingen roll om det är vinterns extrema kyla som frusit varenda droppe - och gör det möjligt. Det är ändå vatten. Bara vanligt vatten.
När det enda man ser, är en isbelagd och lätt snötäckt sjö - så börjar hjärnan jobba. Min gick på högvarv idag.

Runt, runt åkte jag på mina vita konståkningsskridskor med klack. Likadana, - men nu många storlekar större - som jag fick allra första gången. "Katarina" tryckt i guld på sidorna har alltid fått dem att se aningen proffsiga ut, trots att de små taggarna längst fram på skenan alltid har stört mig.
Tänk så snabbt och lätt man kan färdas, bara man hittar sig själv.

Det känns alltid lika olustigt i början. Man kommer varken framåt eller bakåt med bravur och isen känns alltid lika ojämn. Vare sig man befinner sig i en ishall, på spolad fin is - eller på en liten insjö, men aningen bubblig is. Alltid samma visa.
Men efter tag vänjer sig kroppens alla leder och muskler vid rörelserna, och när man väl får fart framåt, så finns det inget som får en att vilja vända sig om.

Efter att ha cirklat runt i timmar, gjort ett oberäknerligt antal spår i den lätta snön, så visste jag vad jag ville. Jag vill jobba själv.
Jag har alltid sysslat med lagsport. Men när jag tänker tillbaka, så ser jag inte mina målgester, vinster osv. Jag ser slagsmål, fula ord och hat, gråt, skrik. Ilska och negativa tankar som bubblar inom en som tevatten. Det är dags att lämna det bakom sig. Fokusera på mig själv.
Bryta alla tränares pekpinnar.

Jag ska jobba själv. Min kropp, och mitt mentala jag - kan åstadkomma oerhört mycket.
Att rulla fram på ensamma grusvägar, skogstigar eller asfaltssträckor - antingen på mina fötter, eller på två hjul - ska bli lika självklart som att borsta tänderna.

Det är en oslagbar känsla - att ha hittat sig själv.