true story

"Sometimes you forgive people

just beacuse you still want them

in your life"

fel fel fel

Det är inte lätt att vara positiv

när inget, verkligen inget

blir som man vill

eller tänkt sig.

Framtidstankar...

"Det bästa med framtiden är att den bara kommer en dag i taget."

Yeah right.

Tänk om jag kunde hoppa fram 10 år i tiden och få lite guiding light.

Eller bara skippa något år eller så...

 Ibland vill jag inte ta en dag i taget.

Ibland när livet går långsamt,

eller man bara väntar på något som man inte kan påverka själv,

då vill i alla fall jag att tiden ska gå fort.

Så att jag kan leva vidare med mitt liv

-en dag i taget.

"Förlåt" eller "Det var inte meningen" ?

Alla uttrycker sig olika och värderingarna som olika människor lägger i samma ord kan det skilja väldigt mycket på. Häromdagen pratade jag med en person som tycker att "förlåt" och "det var inte meningen" betyder precis samma sak. För mej är det en väldig skillnad mellan att säga det ena eller det andra.

"Förlåt" innebär för mig att man säger "Jag gjorde fel och jag ber dig om ursäkt."
"Det var inte meningen" innebär "Jag hade en annan tanke med min handling, men det blev inte som jag hade tänkt mig. Jag hoppas du förstår det."

Den ena, "förlåt", betyder alltså att man klart och tydligt tar avstånd från sin handling. Handlingen i sig var antingen "ond" eller neutral från början.
Den andra, "det var inte meningen", betyder att något blev fel, t.ex. hur handlingen genomfördes, eller hur mottagaren uppfattade handlingen. Handlingen var alltså tänkt att vara "god" eller neutral från början.

Med ett "förlåt" tar man fullt ansvar för sin handling och vill ha förlåtelse och kanske förståelse. Med ett "det var inte meningen" lägger man fokus på att man egentligen inte ville något ont och inte på det man faktiskt gjorde. Skulden läggs på situationen och inte på människan i den.

Du är underbar

Finns det någon gräns

för hur underbar en människa får vara?
En osynlig, genomskinlig linje

som talar om fastän ingen hör.

Oavsett svaret,
oavsett om det finns någon linje,

eller inte,
vart gränsen än går...

Så har du överskridit den rejält.

Stanna upp.

Jag har tänkt på en sak.

- Att när man har stressat mycket,

haft riktigt bråttom,

är det nog smart

att stanna upp.

Och bara se sig omkring,

och invänta sin själ.

Då kanske man inser
att det inte finns så mycket
att stressa om
och oroa sig över.

Det spökar på balansnerven

Precis när jag skulle somna började sängen åka berg-och-dalbana.
Jag klamrade mig fast vid täcket i vad som kändes som en evighet,
men som i realiteten varade kanske 10 sekunder.
Det där var konstigt tänkte jag,
men somnade strax därefter.

Jag sov förbi väckarklockan
och vaknade vid lunchtid med lätt ångest.
Jag som hade tänkt gå upp i ottan
för att hinna plugga in allt
jag sparat till denna sista inläsningsdag.

När jag reste mig upp gungade rummet.
Eller, rummet stog nog stilla,
men jag vinglade och vajade
som en packad tonårstjej på höga klackar.
Framför spegeln tittade jag sorgest på mig själv
och strök sedan en lock ur ansiktet.
Efter att ha ramlat några gånger
intog jag åter sängläge
och konstaterade att skola följande dag
inte längre var aktuellt.

Till min förvåning var yrseln som bortblåst nästa dag
och jag tog mig ut till köket 
med bara ett lätt illamående
och dov huvudvärk. 
Frukosten gick sådär,
fick ändå i mig lite.
Men sen började rummet snurra
och jag fick hålla i mig
för att inte trilla av stolen.
Fan, tänkte jag.
Den här yrselskiten är stressbetingad!

Sedan dess har yrseln kommit och gått,
sakta med allt glesare intervall
och lindrigare attacker.
Nu är det nästan bara när jag reser mig upp
som det snurrar riktigt mycket.
Jag finner det tämligen underhållande.
Som att få åka på små åkturer
med jämna mellanrum.
Små händelser
i den stora vardagen.

Men jag blir ändå lite förbannad.
Först pajar "andningen"

och sen balansen.
Vad kommer nästa gång?!

Så får det bli

... Så fort jag blir rik

ska jag börja tillbringa vinterhalvåret

på något varmt ställe.

Bara komma till Sverige över julen.

Typ.

 Ja, så får det bli ...

De små orden som betyder allt

JAG  ÄLSKAR  DIG

Det är de små sakerna

som gör att det är värt det.

Som får en att må bra

mitt i all kaos.

JAG ÄLSKAR DIG MED

23

Godis sen gårdagen,

 framför en julkonsert på 3:an.

Stilla kväll.

Det regnar ute, och blåser.

Lampan i gathörnet sjunger en klagosång,

när björkens grenar piskar mot dess lykta.

Undrar om det verkligen är den 23:e december idag?

Dagen före dopparedan.

Eller om någon bara tutat i oss det.

För ett år kan väl inte gå så fort?

Och julkorten visar en vit jul.

Ska nog ringa och fråga tillverkaren,

om hans mamma inte lärt honom att det är fult att ljuga.

Vi bor i Sverige

och det är 2011.

Lyckan

Och så slog det mig

att jag måste vara

en av världens lyckligaste!

För vem är inte lycklig,

när man har någon som du..

Och allt det där andra,

som alla borde ha.

Men att jag har dig..

är den största lyckan.

För du är allt det där

jag alltid önskat.

Bara så du vet.

Bara en dröm...

Drömde en dröm,

som inte kändes som det brukar göra.

Du hade något att berätta,

något gömt.

Såg massa ord.

Såg bilder.

Och vaknade med en känsla

av obehag.

Men det är verkligen

vi lever i.

Och jag hoppas

att det är den sanning

här och nu

som är den riktiga.



just u

"I had a dream

a few nights ago...

I kissed you on

December 31st

from 11.59 pm

to 12.01 am...

That means,

I had a great ending

this year

and an amazing beginning

  next year"

Just, live.

Traveling I only stop at exits
Wondering if I'll stay
Young and restless
Living this way I stress less
I want to pull away when the dream dies
The pain sets in and I don't cry
I only feel gravity and I wonder why

Nelly Furtado - All good things (come to an end)

Att jag har dig - är den största lyckan.

Spelar ingen roll hur långt borta

eller nära du är,

du har en plats i mitt hjärta

så du är alltid här.

En vanlig kväll, fast med extra många tankar.

Tre tända ljus står på mitt skrivbord.

Ett för de som lever i himlen

och ett för de som jag har kvar.

Och ett, för dig.

För du är den finaste jag vet.

Du lyser upp mina dagar med dina ord.

Och ibland vet jag inte vad jag ska säga..

.. för du är så himla..

.. underbar!

Och jag älskar dig.

Vill med ord och gåvor visa

hur mycket du betyder.

Men när jag nu säger att inte ens det går

så hoppas jag du förstår

- Att du är ovärderlig.

Unik.

Att se dig ledsen, sviken,

missbelåten...

Det tar emot.

Det enda jag vill,

är att du ska vara lyckig.

För då,

kan jag också vara

lycklig.

Att vara älskad och att visa att man älskar

Hur underbart är det inte,

att veta att man är älskad?

Speciellt av någon,

du själv älskar.

Det är en viktig del av vardagen

att säga till den/dem du älskar

- att du älskar den/dem.

För vi vet inte

när den/dem försvinner

ut

ur våra liv.

Och när den/dem en dag gör det

så känns det nog bäst

om man själv vet

att den/dem visste

- att den/dem var älskade

av dig.

ett virrvarr

...och det snurrar

runt

runt

runt

en önskan

låt det ta slut...

Orkar inte nu.

Jag vet vem jag är när jag är hos dig.

Det är mörkt

och allt känns långsamt.

Kanske

lite fel.

Ett virrvarr

av tankar.

Känslor

likväl.

Vet knappt varken

ut

eller

in

ibland.

Men du lättar upp.

Ger mig

det jag

behöver.

För jag vet

vem jag är

när jag är

hos

dig.

Det finns ingen som du...

12 bokstäver

3 ord

1 mening.

En mening man inte slösar med,

för den har en speciell mening.

Som man bara säger om man verkligen menar det.

Menar det så mycket att det knappt är värt att säga.

Vill visa det med handligar men det går liksom inte

för man menar det så mycket.

Men man säger det ändå,

för att ändå på något sätt visa...

Vad man känner.

Jag kan säga det till dig.

Dagligen,

flera gånger om.

För du är värd det.

Det smakar bra i munnen,

jag vill att du ska veta.

Veta att du är älskad.

Veta hur mycket du betyder,

och hur mycket jag saknar dig när du inte är här.

Ända sen första gången jag träffade dig,

har du fått mig att bli alldeles...

Alldeles galet lycklig.

Det är dig jag tänker på när allt går snett.

Ditt leende, dina ord, hela du...

 ger mig nya kraft,

nya tag till vardagen.

Du är grym.

Så jag säger det igen...

Jag älskar dig!

En känsla, som bara förblir en känsla.

Vet inte vart jag ska börja.
Allt är lite upp-och-ner.
Det känns lite som om jag har "ätit upp mig själv inifrån"..
Livet är inte alltid så lätt.
Ibland är man med om saker, eller minns saker.. som tar hårt.
Som biter sig fast, håller en kvar.
Ibland är det saker man själv gör, eller utsätter sig för.
Ibland vet man kort sagt inte vart man har sig själv.
Men man vet oftast vart man har andra. Oftast.

Jag har två sådana personer, som alltid, alltid finns där. Jämt.
Och det går liksom inte riktigt att beskriva den tacksamheten jag bär på.

Snart har jag delat det mesta med min fina sol i 4 månader.
4 underbart fína månader. Tiden går fort när man har roligt.
Och snart har jag delat det mesta med min stjärna i 16 år.
16 helt otroliga år. Tiden går fort när man har roligt.

Så många stunder, minnen och upplevelse. Skratt, tårar till låtar som ger varje plats en anledning att finnas.

Jag tror ni vet vilka ni är..
All kärlek till er!

Livet är något dyrbart.

Nu vet jag vad som menas med

en "nära döden - upplevelse"...

Tacka vet jag att få leva sitt liv,

till fullo.

För att du är du!

Monday morning

Gråter bara i regnet.

Nej, men ser man på!?

Det regnar ute.

Ytterligare en sömnlös natt.

Bara fyra kvar.

Sen vet jag att allting kommer ordna sig.

När jag får somna bredvid dig.

Make you feel my love

Sådär trött

att ögonlocken väger

alltför mycket

Men vill inte lägga mig

vill inte

sova

För jag vill inte att morgondagen

ska komma än

Jag vill njuta av det sista

av helgen

känna doften som sitter kvar

från dig

Fast samtidigt

vore det bra om det blev ny dag snart

för då kan den passera

Så är det snart helg igen

och jag får skratta

med dig

Melissa - Nåt annat än det här

Spelade sönder den här när den kom ut...

Då för texten, nu för musiken.

 

Jag vill va vanlig
vad det nu är
Jag vill göra fel och erkänna det
Jag vill leva för dan och inte låta natten sluka mig nå mer

Om du vill ha mig så säg till
för själv vet jag inte vad jag vill
Jag har försökt ta tag i nån men händerna kan inte hålla still

När jag blir arg ger jag igen
ja jag undviker sanningen
Jag kan säga att jag älskar dig och sen aldrig säga det igen
och jag kan gråta mig först när dom gått
ja mina känslor har jag svårt att lämna bort
om dom tror att dom sårat mig har dom bara missförstått

Jag börjar om varenda dag
försöker vara den dom vill att jag ska va
men när jag somnar på natten har jag glömt om jag själv mår bra

och jag vet inte vart jag är
jag är med men aldrig riktigt där
det är höstkallt på balkongen och jag längtar till nåt annat än det här

Jag vill va vanlig
vad det nu är
jag vill göra fel och erkänna det
jag vill leva för dan och inte låta natten sluka mig nå mer

Frusna fingrar

Frusna fingrar,

kalla fötter,

skakar tänder.

Minnen väcker,

liv i kroppen,

tänker, gläds,

varm igen.

Du är magisk.

Det där leendet, som får allt att stanna.

När jag är färdig med min utläggning stirrar han bara på mig

med sin jag-fattar-ingenting-min,

och säger: Jag slår vad om att du inte kan vad allt det där

betyder...

Jo, faktiskt, säger jag.

Och så fortsätter jag att prata om ämnet

i samma glada tempo,

tills han sätter pekfingret mot min läppar.

Du, säger han och ler så jag får hjärtsnörp,

Jag skojade.

Lyckorus

Och plötsligt känns det

som om jag har skjutit den avgörande bollen

i mål.

Och mitt hjärta axar upp till överljudsfart så snabbt

att jag nästan vacklar omkull.

Och den jublande hopen

lyfter mig på sina axlar

och bär iväg med mig.

Under ytan

Sen tittar han djupt in i mina ögon

och lägger huvudet på sned.

Som om jag vore ett meddelande,

en hemlig kod.

Som han gör sitt yttersta,

för att knäcka.

Hur man slår en strike

Tar sikte,

tänker på en person,

förställer mig att käglorna

är tänder eller smalben,

för armen bakåt

i syfte att åstadkomma största möjliga skada

och låter sedan klotet flyga -

öga för öga

Hajar du?

Klotet är en knytnäve.

Bowlar

med ett bestämt mål:

Att slå ner

den där jäveln

och tillfoga

smärta.



Mitt hjärta skjuter upp i halsen som ett skott

Sedan far det som en boomerang

raka vägen tillbaka

ner i fötterna.

Jag visste inte att man kunde vilja

hoppa av glädje

och hoppa från en bro

i exakt

samma

ögonblick.

härliga ögonblick..

Det där skrattet,

och vetskapen om att det är jag som lockat fram det,

får mig att känna mig på något vis allsmäktig,

oförstörbar,

till och med odödlig.

Och så var det där med döden, att det är en del av livet.

Så kom den dagen

då du tog sista andetagen.

En sorg djup för oss alla

när dina händer blev så kalla.

En dyster framtid nu här står

om inte en liten glimt av lycka vi snart får.

Du har det bra där du är

med vetskap om att vi alltid håller dig kär.

Vila i frid.



för att du är du.

solregn

Tittar på klockan på TV-boxen, tittar ut genom fönstret och förundras över den värld vi lever i.
Minns värmen, ljuset och glädjen som spred sig som en löpeld i kroppen varje dag, dygnet runt..
Men nu.

Sådär fegt mörkt. Som att dagen skämms över sitt utseende.
Kan inte längre stoltsera med gröna blad och färgglada blommor.
Måste dölja sig i mörket.

Och björken på andra sidan gatan som bugar sig för vinden, kommer snart dra ramsor över att vindar ens finns.
Gatlampan i hörnet kommer snart inte orka med allt klagomål från björkens grenar, slockna och aldrig tändas åter.

Det river i gräsmattan och fönsterna översköljs med regnvattnet som far som små "höga" kolibris i luften..
Det bästa sättet att i alla fall försöka undvika det är att stanna inne. Gå i ide tills dess att  fåglarna kvittrar av värmeslag.

För inne spelas musik på lagom skön volym.
Ljustakarna bränner årets första ljus i alla fönster och nysvabbade golv sprider en svag doft citron som blandas med lukten av saffran, pepparkakor och rykande het glögg från Blossa...
Under en filt med en bra bok och choklad med smak av päronkonjak.
Doftljusen sprider ytterligare ett behag och lyser upp minsta lilla kvarglömd vrå.
Gemenskap runt köksbordet med spel och klingande skratt i natten...

Försök se det ljusa i mörkret och försök låta orden:
"Kanske är det lite bra med mörker ibland.."
smaka bra i munnen.

- Allt är värt ett försök

För att vi slår allt - vi tillsammans.

so beautiful

But nothing's greater

than the rush

that comes with your embrace

Du gör varje dag speciell

Var så långt ner att jag inte trodde att jag skulle komme upp igen...

Men viljan att träffa dig - och ögonblicket när jag fick se dig igen...

Du är underbar, får mig att känna mig levande...

Och nu är jag tillbaka igen.

ta tag i situationen

Ny dag.

Ny möjligheter.

Lev.

tänka sig bort, ut och tillbaka igen.

Fick en avslappnings-CD idag av MP.

Trixade igång min gamla freestyle och la mig i sängen.

ca. 20 min. senare var jag glad, lugn

och kände mig helt harmonisk.

Hade bara genom att lyssna tänkt mig bort,

ut ur all stress och alla måsten

och sen tillbaka igen...

För att fortsätta dagen.

Tänk vad små ting kan göra stora under.

Du gör varje dag speciell

towards the depths.

" Ett leende betyder inte alltid att du är glad,
utan att du är stark nog att le även när det gör ont. "

När allt känns fel.

Pendlar mellan plus- och minuspolen.

Känner mig nere, värdelös, ledsen.

Känner mig ambitiös, duktig, glad.

Skola, kärlek, kompisar och fritid.

Det ska gå ihop, vara ett - liv.

Men det är svårare än det låter.

Kompisar träffar jag i skolan...

och kärleken träffar jag på min fritid (helger, lov)...

Då är det väl bra!?

Men jag vet inte.

Jag vet ingenting.

Allt känns tomt, ihåligt.

Som ett skal.

Bär en mask.

Utanpå tycks man full av liv

men inuti finns endast tomhet.

Kaos.

Åhh!

Vill gå ut och gå med kameran.

Nej, jag orkar inte.

Vill baka negerbollar och smaska i mig framför TVn.

Nej, orkar inte baka och sen när började jag titta på TV?

Vill spela innebandy.

Nej, har inte tid.

Vill plugga så jag inte hamnar efter.

Nej, det löser sig alltid så bra ändå.

Vet ingenting!

Och nu snackar vi inte humörsvängningar...

nu snackar vi virrvarr.

Jag vet två saker väldigt säkert i alla fall...

Att jag älskar R mer än allt annat, saknar dig!

Och att A är mitt undermedvetna jag
och den finaste vännen man kan ha.

Ni två är underbara!

sunset

bryta upp.

Jag ska göra någonting
Jag ska slå er med häpnad
Gå över en gräns
Jag ska bryta mig ut

Perfect for me

Den värmen och glädjen

som jag så ofta saknat,

ger du mig.

Tryggheten alla behöver,

jag har dig.

Och kärleken,

finns inget vackrare.

Du är allt och mycket mer.

Döden - en del av livet.

Jag har tänkt på det där med att leva. Att leva för något.
Sen det där med att dö. Ibland kan det inte hjälpas, men ibland tar folk sina egna liv.
Betyder det att man inte lever för något? frågade jag en gång när jag var liten.
Men jag kan inte minnas något svar.
Alla har vi våra själ, till varför vi är här.
Varför vi gör vissa saker, varför vi säger si.. eller så.

Häromdagen hade vi läsdag. Några i klassen valde att läsa upp sina noveller. En av killarnas noveller var väldigt fin, den hade ett budskap, samtidigt som man var mitt uppe i en händelse, ett ögonblick. Och det är sådana tankar, texter.. som fångar mig.
I novellen nämns "Döden är en del av livet".
Jahaja... vad menas med det?
Betyder det att 'att dö' är något som hör till liksom..? Det låter ju inte speciellt trevligt.
Men det kan faktiskt vara så.
All good things (come to an end) , sjunger Nelly Furtado.
Men tänk om man inte vill att det ska ta slut? Att man vill fortsätta...
vad händer då?

Det finns så många tankar kring det här. Inte bara från mig dock, från många. De flesta.
Jag brukar tänka att livet är som en bok. Vi är böcker i en bokhylla på bibblan.
Vi står där, lite dammiga.. småpratar med varandra och ser folk komma och gå. Ser samma saker varje dag, hör samma saker och tänker samma saker.
När någon ska ha hjälp eller vi ha lite underhållning, ja du duger vi minsann! Då är vi inte bara en i mängden längre.
Man kan också tänka att vi är fulla med tankar, ord, meningar och känslor - precis som böcker.
Och ibland behöver vi lite hjälp, för att 'öppna oss'..

Jag är en bok. Jag har en början, en story och ett slut.
Fast.. sen då?
En bok dör ju inte..
Men vad händer med oss efter döden?
Ingenting? Någonting?
Ingen aning.
Det vet vi den dagen, då döden blir en del av livet.

Du har mig.

"Jag vill vara en tår
födas vid ditt öga
färdas längs din kind
dö vid dina läppar"

Der noget du skal vide før solen går ned

Minns tillbaka till sommaren 09.

En liten resa till 'nära och kära'..

som jag aldrig tidigare mött.

Så många känslor, minnen..

saknar er!

Och med tankar på er...

och med tankar på min sol...

Så blir det en liten text tillägnad min sol,

på erat språk.

Jeg kan ikke gå i seng,
jeg kan ikke finde ro,
jeg kan ikke lade det hænge...

Der noget du skal vide før solen går ned,
for hvad nu hvis i morgen, aldrig kom,
og jeg ikke fik det sagt, før natten faldt på...

Jeg elsker dig!

"Det brinner i mig, brinner i bröstet"

 

Flämtar till. Faller sakta mot marken, en dov duns mot gräset.

Det flimrar till, sen blir det svart.

Det sticker till i hjärtat "Aj, sluta!", tänker jag. Men det slutar inte.

Röster, likt ett isande läte runt mig.

Känner hur jag lyfter, svävar, flyger... Sen en dov duns mot marken igen.

Det brinner i mig, brinner i bröstet.

Sen röster igen, många röster.

Upprörda, stressade.

"Sluta skrika, jag är ju här!", försöker jag. Med det kommer inget ljud.

Får ingen luft. Det tar stopp. Jag krampar, kämpar.

Är jag ens kvar?

Andas in från en "puff", kan inte andas ut igen.

"Kom igen, snälla...", tänker jag.

Känner inte längre mina fötter, benen har domnat bort.

Orken tar helt slut. Det skriker i mig "Vill inte mer!"

Kan inte andas, krampar igen.

Fler röster. Det piper i öronen. "Lägg av då, hjälp mig istället!"

Men inte heller nu kommer det något ljud.

Bara en plötslig utandning, sen tar det stopp igen.

Känner hur något kallt rinner ner i min hals. Det kalla sprider sig långsamt neråt.

Hostar irriterat. "Nej, varför gjorde jag det!?"

Någon drar upp mig sittande, får en rejäl klapp i ryggen.

Faller bakåt igen. En dov duns mot marken.

Puffar igen, och igen.

Det vill inte hjälpa.

Det finns inget hopp kvar, det har brunnit upp inuti mig.

Lever kvar på viljan.

Viljan att kunna se en blå himmel igen.

Puffar igen, krampar. Tårarna rinner.

Men sakta börjar rösterna avta. Det bli ljusare. En grå nyans sprider sig runt mig.

"Lite till", tänker jag.

Sen blir det helt tyst, stilla.

Allt blir ljust, vackert.

Känner hur lugnet långsamt sprider sig.

En ljummen vind sveper förbi.

Likt en våg, en känsla av rörelse. Liv.

Ligger stilla, andas långsamt.

Försäkrar mig om att det faktiskt går.

Kan inte röra mig, allt är så tungt, så tungt.

"Johanna, det är över nu". viskar en öm röst intill mig.

Ska jag våga öppna ögonen?

Jo, du är modig Johanna.

Öppnar långsamt upp.

Ser en blå himmel högt där uppe, solen ler mot mig.

Slumrar till igen.

Men jag vet nu, jag behöver inte vara rädd längre.

Jag har smakat på döden,

men den smakade inte illa.

a drop in the ocean

Finns inga ord

som är värda

att få förklara

min kärlek

till dig.

Varje gång

du ser in i

mina ögon,

förlorar jag

all styrka.

Du får mig

att känna

att jag lever.

Min hand

i din.

Liten och trygg.

Säker,

kärlek.

Ingen kan vinna 

över dig,

du är oslagbar.

Utan och innan,

bortom all skog..

Väntar,

längar,

saknaden fyller mig.

Får mig att fortsätta,

allt är värt mödan

bara jag får se,

träffa,

vara,

nära dig.

Har aldrig känt mig

så lycklig..

Som första gången

jag hörde ditt skratt.

som första gången

du sa att jag var fin.

Bubblar,

lycka,

glädje.

För stunden ensam,

Lyssnar på

vår sång.

Men vet

att du finns där,

och

här..

För i mitt hjärta

finns ett rum

tillägnat

dig.

 

Föralltid din

om du så vill.

Älskar dig!

Ny novell på ingång..

Han tror att jag sover, men jag hör de tre små orden som viskas mot min nacke. Jag känner hans varma andedräkt som följer med orden. Orden som letar sin in och börjar snurra runt som i en långsam dans. Ibland emfas på andra ordet, ibland på tredje. Jag ligger helt stilla, fortsätter att andas lugnt samtidigt som hjärtat bultar mot bröstkorgen och hjärnan försiktigt analyserar känsloläget. Glädje. Lugn.

Känner jag verkligen inget annat? Ingen panik? Inga kvävningskänslor?

Förundran.

Hur kan han tycka så mycket om mig?

Jag hör hans lätta snarkningar. Öppnar ögonen och tittar ut i mörkret. Ler. Låter orden ramla genom mina tankar än en gång.
Jag älskar dig.

Galet.

Avstickare - mitt skrivande

Tanken var inte att den här bloggen bara skulle innehålla kärlekspoesi och personliga reflektioner. Tanken var att den skulle innehålla alla sorters texter som förmår sig att leva i mitt huvud - min tankar. Nog har jag klämt in små ögonblick, delar av noveller och låttexter. Men mestadels handlar det om kärlek, min kärlek till min pojkvän. Men även till vänner.
Och vid väl eftertanke är det mer är logiskt i vår lilla värld.

Jag får ofta frågor som, "Hur kan du skriva så bra!?", "Hur tänker du när du skriver?", "Hur lägger du upp dina texter?" eller "Vart får du inspiration ifrån?".
Så jag tänkte själa en stund av den här speciella dagens kvällstimmar och berätta för er, om mitt skrivande.

Jag har skrivit mycket. Ända sedan jag var liten.
När jag började skriva handlade det nästan bara om kärlek eller vänskap och det var tvunget att rimma. Antagligen för att en lärare sagt att dikter ska rimma eller för att man tyckte det lät professionellt kanske. Men för var år har jag utvecklats. Likaså du, och vår omvärld.
Men en sak har inte förändras, jag skriver alltid om sådant som jag tänker på. Eller sådant som påverkar mig känslomässigt.
Nu är det mycket saknad, kärlek osv. Varför? Jo, jag saknar min kärlek.
Och anledningen till att jag skrev om kärlek när jag var liten.. kanske var jag lite småkär i någon?
Ett tag skrev jag mestadels om liv och tid. Kanske för att jag hade en tuff period då.

Att "jag skriver bra" går inte att förklara... för jag tänker aldrig på sånt. Jag skriver det som faller mig in och bryr mig inte så mycket om om andra tycker att det är bra eller dåligt. Men självklart åker mungiporna upp om man får en postitiv kommentar! Det är ju bara roligt! Så tack till er som kommenterar och berömmer m.m. , det värmer ska ni veta!

På frågorna "Hur tänker du när du skriver?" och "Hur lägger du upp dina texter?" skulle jag kunna säga såhär...
Jag tänker inte när jag skriver.
Nu vet jag att vissa av er tänker; "Åh, fan vad hon skryter... tror hon att hon är något jävla underbarn som är född poet eller? Visst att hon skriver bra/dåligt men tro fan att hon tänker när hon skriver, lägg ner bara."

Men det är så, jag tänker inte.
Genom att bara titta ut genom mitt fönster, som är ut mot gatan, kan jag få en känsla.
Just nu t.ex. , det är mörkt ute, svart. Det är kallt, och gathörnet lyses upp av ett orange sken från en gatlampa. Bara så.
Den "bilden" jag ser, ger min alltså en känsla.
Den bilden jag ser nu ger mig känslor som deppighet, för att det är mörkt och kallt. Men kanske även en "mysig känsla" som säger att det är dags att hoppa i mjukisbyxorna och tända ljus.
Samtidigt kan mörket få mig att längta, så det gör ont. Nu är det efter min pojkvän, som alltid lyser upp tillvaron.

Sen bara skriver jag. Precis som ovan, så börjar jag med det jag ser och på ett finmalet sätt sedan, beskriva en känsla. Som kanske leder till en tanke. Tankarna blir ord, meningar...
Sen hur jag lägger upp det.. alltså det som är bra med "poesi" och liknande är att du kan helt själv bestämma hur många punkter, kommatecken, ord på varje rad osv. som du vill ha. Bara du tycker att det låter bra och att texten framförs på rätt sätt.

Jag ska ge er ett exempel på hur en sådan text kan se ut, som jag skrivit "bara sådär"

Mörka skuggor

nattens vingar

månens sken

faller över mig

när jag vandrar ensam

med endast tankar

som bränsle

- tänker på dig.

Skrattar

åt livet i korridoren

högt, klingande

omringad

av vänner

de finns nära

dagligen

men du

finns närmre

- tänker på dig.

Sluter ögonen

kryper ihop

likt en boll

under

ett varmt täcke

saknar

jag dig

- tänker på dig.

Den första

på morgonen

den sista

på kvällen

den enda

dagligen

som finns i

mina tankar

- tänker på dig.

Här har jag först återspeglat till en kvällspromenad. Sedan till skolan, då den står mycket i centrum nu. Fortsätter med att ge en koppling till att sova, vila.. kanske var jag väldigt trött när jag skrev.

Och sedan, huvudämnet, kärlek. Vill visa att man tänker på någon, älskar någon.

Våga ta för er, och bara skriv. Låt orden flöda, glöm moral och svenskalärarens regler... skriv det som faller dig in.

Det finns inget rätt. Inte heller några fel.

Sen till sist, inspiration. Det är samma där. Känslor, livet nu, "bilder" osv.

Allt jag ser kopplar jag till låtar, händelser och sedan tar texterna fart.

Hoppas ni fick svar på era frågor!

Nu tänker jag fortsätta låta den här bloggen flyta på,

för nu har jag mycket att inspireras ifrån! Mitt liv är kaos nu.

Kaos..

förvirrade mirakel
förundrande dagar..

oj, där tog den texten fart!

Kram :)

Sen och Då eller Nu

Att vara i nuet kan kännas svårt.

Det förflutna eller framtiden känns lätt.

Ofta sitter man och längtar efter något.

Det förflutna eller framtida.

Man kastar bort sin tid.

Livet passerar utan att man märker det.

Det känns ju onödigt.

Vad ska du bli? Vad har du varit?

felställda frågor som aldrig kan besvaras med uppriktighet

utan med drömmar.

Drömmar om en framtid

eller drömmar om det förflutna.

Lita inte på minnet.

Eller på siare.

Det spelar oss

alltjämt ett spratt.

Säg istället Jag Är.

Vad är du? Jag Är.

Här.

Du kanske tror att det är enklare

men där tar du fel.

Maskerna är många,  livet är kort.

Blunda en sekund och du ska finna att du Är. Här.

Stopp.

Men glöm inte,

att det är aldrig fel

att ta hjälp av drömmar

eller minnen...

För att klara av,

nuet.

Perspektiv

Att byta perspektiv.

Att se saker från ett annat håll.

Att säga ja.

Att ge sig iväg.

Att byta landet mot havet.

Bara för en stund.

Att se någon man håller av lyckas med sitt uppdrag.

Vila i leendet.

Att sitta på ett rockcafé med en kaffe och skriva i en ny skrivbok.

Att äta glass på stranden i blåst och regn kan också vara bra.

someone like you

Visste inte att du fanns.

Trodde inte jag kunde

hitta någon som du.

Kunde inte föreställa mig

att det gick att älska någon

så mycket.

- Men det vet jag nu.

need a break.

Just you. And the rest.

Centrum

Jag var alltid stark nog att försvara mig i de fysiska attackerna.

Men de verbala var värre.

Tusentals ord.

Tränger, förvränger, förvirrar.

Att uttrycka mig i skrift är något som jag alltid har haft lätt för.

Tvärtom när det gäller den muntliga delen..

det har varit lite svårare.

I stela, tuffa och pressade stunder

situationer, ögonblick...

Jag blir stum.

Tyst.

Det finns inga ord som passar att säga,

bara att skriva.

Då får man tid att formulera sig och allt låter så mycket bättre.

Men jag har fått lära den hårda vägen.

Antingen är man bra på allt,

eller inget.

Fast... vänta nu.

Alla är ju bra på något

och ingen kan vara bra på allt, ska det ju vara..?

Men inte enligt alla.

Man blir skolad till att antingen skaffa status,

eller bli förlorare.

Enligt mig, så...

Gäller det att hitta ett mellanting.

En bekräftad själ

"Du kan ibland verka något nedstämd och negativ. Det kan bero på dagsformen men det kan också vara att du är inne i en sån period just nu. Samtidigt är du väldigt ambitiös och målinriktad och vet vad du vill!
Du har både starka och svaga personlighetsdrag och kan vanligtvis kompensera för dina brister. Du har en del outnyttjad kapacitet som du kan utveckla.
Vissa av dina önskningar tenderar att vara relativt orealistiska och det har hänt att andra sett dig som en drömmare...
Du är också en person som tycker om när det händer saker och gillar en viss omväxling i livet. Du är ofta ganska disciplinerad och självkontrollerad men kan ofta känna dig lite orolig inombords.
Du ser dig själv som huvudpersonen i ditt eget liv men kanske pressar du dig lite väl hårt ibland? Du kan vara utåtriktad och social men ibland också vara blyg och återhållsam och vill gärna vara omtyckt av andra. Ibland kan du känna att du inte räcker till för alla och funderar på de val du gjort i livet."

- Tänker på dig.



Mörka skuggor

nattens vingar

månens sken

faller över mig

när jag vandrar ensam

med endast tankar

som bränsle

- tänker på dig.

Skrattar

åt livet i korridoren

högt, klingande

omringad

av vänner

de finns nära

dagligen

men du

finns närmre

- tänker på dig.

Sluter ögonen

kryper ihop

likt en boll

under

ett varmt täcke

saknar

jag dig

- tänker på dig.

Den första

på morgonen

den sista

på kvällen

den enda

dagligen

som finns i

mina tankar

- tänker på dig.

talking to you makes my day.

Vilken grej.

Kände stressen, sorgen,

vill inte.

Tillbaka igen..

Men så tar du

och gör hela min dag.

Med bara några få ord

snurrar du min värld.

Runt, runt

till det bättre.

Du är underbar.

Bäst.

Jag älskar dig.

Finns ingen som du..!

Och så är vi tillbaka.

Tillbaka där allt började,

känns det som.

Förälskade blickor som möts

där i mörkret

någonstans

i ingenstans.

Man lär sig leva.

Leva med den lilla tid,

den som betyder som mycket.

Denna underbara tid...

jag får med dig.

Saknar dig varje minut,

som du inte är här.

Det är inte detsamma utan dig.

Du gör mig hel,

du får mig att känna lycka,

liv,

hopp.

Dagarna kommer,

de går igen.

Spelar ingen roll,

vart du är,

vad du gör...

För du finns i mitt hjärta,

har dig alltid nära.

Det absolut finaste som hänt mig,

det vackraste jag vet.

Det mest underbara i världen.

Den jag älskar mest,

personen jag tänker på ständigt...

- det är du.

Nu sticker eliten, kvar blir skiten.

- Jag har tänkt mycket på det du berättade sist och jag har bara en sak att säga.
- Vad?
- Spring. Spring för fan.



Så jag lämnar det gamla bakom mig.

Siktar mot nya mål.

Nya tider, nya möjligheter.

Vill du följa med på min resa?

Det blir en resa genom livet.

Och jag är glad att jag får dela den med dig.

dagens.

Låten spelas om och om igen.
Har snart spelat sönder den och det lär bli ett av de större misstagen det här året.
Dock har texten ingen koppling till något. Den bara är. Precis som jag.

 

Never been a girl who used to cry
Didn`t show emotions, don`t know why
Didn`t wanna feel the pain inside, I guess

But as the years keep going by,
you came along and changed my mind
I should leave the past behind me,
I should let you find me,
supposed to stay beside me
You were supposed to guide me,
through the ups and downs,
you were always gonna be around until the end

I still think we could
`cause you and me, we`re good
And I`ll tell you why this hurts, 'cause I`m sober

But I just wanna be drunk
so I can forget about you
and all the stupid things that love has pulled me through
Even when I've had too much,
I still feel your touch
Maybe this just means that I`m not drunk enough

So I`m gonna get myself another drink
whenever I start to think about you
`cause I do what I really don`t want to
but sometimes my dreams just come through

And when I get there,
to a place where I see you in a kitchen
I stop wishing but that thing and I don`t need you,
I don`t really wanna see you
and I don`t want you to see me,
you would think that I was crazy,
you might think that I wanna be close to you
but I`d rather wanna drink some Whisky
and maybe have a little sip `o wine
`cause right now it`s the only thing that makes me forget you are mine
but right now I am sober

But I just wanna be drunk
so I can forget about you
and all the stupid things that love has pulled me through
Even when I've had too much,
I still feel your touch
Maybe this just means that I`m not drunk enough

I still think we could
(I`m not drunk enough)
`cause you and me, we`re good
`cause I`m sober

But I just wanna be drunk
so I can forget about you
and all the stupid things that love has pulled me through
Even when I've had too much,
I still feel your touch
Maybe this just means that I`m not drunk enough

(I still think we could)
But I just wanna be drunk
so I can forget about you
and all the stupid things that love has pulled me through
(`cause you and me we`re good)
Even when I've had too much,
I still feel your touch
Maybe this just means that I`m not drunk enough

I tid och rum

De dyrbaraste tiden

är inte den tiden som går till spillo,

som folk säger.

Den dyrbaste tiden för mig,

är den jag har tillsammans med dig.

Du är värd allt.

Jag vet vilken dy hon varit i, men jag vet också vart hon är nu



Läser dikter från förr.

Det var annorlunda då.

Tankar blir ord, bildar meningar

och nu, känslor.

Det är svårt att förstå

att man kan beröra sig själv.

Minns dagarna.

Minns nätterna.

Alltid likadant,

tomt, kallt.

Visste aldrig varför

kunde bara inte leva med det.

Trött på livet.

Vad var meningen liksom?

Ni fanns där och hjälpe till.

Vad vore världen utan vänskap.

Men jag,

jag såg aldrig möjligheter,

aldrig ljus.

Satt själv i mörkret

och bara tänkte.
Skrev ner allt.
Varenda känsla finns arkiverad
och där bör dem stanna.

Så läser jag nu..

Det var två år sedan idag

Jag låg här som nu,

kände som nu,

tänkte som nu.

Och jag undrar,

är jag tillbaka?

Nej,

för meningen med livet

- det är du.

Beautiful day

Regndiset ligger som ett lock över kala trädtoppar

och lyktstolpen i gathörnet har plötsligt blivit en i mängden.

Behöver inte längre känna sig utanför med sin färgfattiga historia.

En varm kopp O'boy, en ny mysig tröja.

Går runt och sjunger U2s "Beautiful day"

 i handstickade raggsockor

med ett leende på läpparna.

Den här dagen blir en bra dag.

Älskling...

Om det tändes en stjärna

för varje gång jag tänkte på dig...

Så skulle natten  sedan länge

varit ljusare än dagen.

Långa nätter.

Kan inte sova. Det går inte längre.

Sover inte länge på morgonen, går hellre upp för tidigt.

Tänker att när småtimmarna närmar sig blir man trött.

Men inte heller då.

Långa nätter, det har blivit en vana.

Ligger stilla. Tittar ut i mörkret.

Oändligt svart, stort.

Ingenting.

Hoppas kanske att något ska uppenbara sig.

Men vad?

Fryser. Ligger och skakar, huttar.

Men jag är ju varm!?

Det kanske är något annat.

Det är något annat som gör ont.

Tänker. Tänker för mycket ibland.

Saknar. Men kan man sakna någon för mycket?

Vet inte.

Men man kan sakna någon så det gör ont.

Det gör ont nu.

I mörkret uppenbarar sig till slut ett ljus.

Solblekta lockar, blåa ögon.

Klingade skratt, nyfikna blickar.

Känslan.

Känslan jag fick första gången.

Du lyckas med allt...

För den finns kvar.

Uppenbarar sig varje gång jag ser dig.

Tänker på dig.

Springer omkring i mina tankar.

Finns där hela tiden.

Skyddar mig.

Bilden får mig vilja fortsätta.

Imorgon är en ny dag.

Och jag vill dela den med dig.

Ligger vaken en stund till.
Jag vill ta del av varje minut,
som vi finns på jorden samtidigt.

För du är det vackraste som hänt mig.

Du är mitt allt.



Dina ögon... alltså!

Klarblå ögon, djupa som brunnar
vars flöden är hemlighet,
av samlade ögonblicks glädje,
av sorger som ingen vet.

Dina vackra ögon, likt flammande
lågor med brinnande längtan däri.
ögon som gåtfulla källor,
ögon att drunkna i.

en liten tanke...

Tänk om jag vore en fågel...

Då skulle jag skydda dig med mina vingar.

Let me be myself

one wish

Om jag fick önska mig en sak,

så skulle jag önska

att allt blir som det en gång var.

Jag har förlorat mig i dig.

"Follow your heart.

But don't forget

to take your brain

with you,

too."

Ska man verkligen lyssna på det där?

Inte alla gånger kanske?

Bara ibland.

Men inte just nu.

Kär och galen... ung och dum?

Nej!?

Älskar man någon tillräckligt mycket,

så lyssnar man inte helt på andras åsikter.

Man står för det man tycker,

och tror på det man känner.

"Saknar dig varje minut,

kommer att älska dig till...

mitt liv tar slut.

Den enda jag ser,

det enda jag hör.

Den enda jag vill vara med,

tills jag dör."

Ja, sant.

Fast måste kärlek sluta med döden och sorg?

Kan vi inte bara glömma dem delarna,

och fortsätta se den ljusa sidan,

se framtiden.

Se lösningar, lycka och liv.

Allihopa.

För vi två är ett,

vi är singular.

Det där med att minnas...

Minnen.
Att minnas något fint, något sorgligt, något hemskt eller något lyckligt.

Alla har vi våra speciella minnen,
våra speciella stunder i livet.
Då vi lever, och då vi minns.
Vi minns speciella ögonblick.

Vissa har bättre minne än andra.
Några minns väldigt väl.
Och andra vill inte minnas alls.

"Jag minns ofta".
Tänker tillbaka,
förundras,
ler,
gråter.

Vissa minnen är starkare än andra...

Jag minns...
den kalla handen i min,
en blek kropp invirad i vita lakan,
tårar nedför kinden,
en dag i juli 2002.

Jag minns...
en vissling i mörkret,
en blå tröja och lockigt hår,
en nära väns klingade skratt,
då jag fann början på något nytt,
en kväll i augusti 2011.

Under min filt

Tyst, varmt, stilla.

Sover, vilar, sover lite till.

Smärtar, bankar, snurrar.

Vaknar, fryser, saknar...

Att känna att man behöver något,

har nog de flesta varit med om.

Kanske handlar det om pengar, jobb,

semester, mat osv.

Men att känna att man behöver någon...

Någon man älskar,

som är långt bort, helt omedveten,

men så underbar.

Det. Det känner jag nu.

Saknar dig.

En tår i havet

De stod tysta vid strandkanten och tittade ut över det stora blå.

Kyliga havsvindar svepte in och fick det att tåra sig i hennes ögon.

Han tittade upp på henne lite undrande och frågade hur länge hon skulle älska honom.

En tår föll sakta från hennes kind och landade ljudlöst i det salta vattnet, och spolades sedan med ut.

- Den dagen du hittar min tår i havet, den dagen ska jag sluta älska dig.., svarade hon

med blicken fäst bortom horisonten.

En saknad så stor, fyller en liten tjej...

"Och när vi ses så kommer jag kanske börja gråta och skratta samtidigt...

  För oavsett om det regnar på fredag, så kommer du att lysa upp min dag...

  För du är solen i mitt liv"

It's not always easy, but somehow our love stays strong

I know all your secrets, and you know all of mine
You're always here to hold me up when I'm losing my mind
I wish that I was stronger so that I had more to give
I'll share everything I have and we'll find a way to live

Total utladdning.

Vet inte längre vad jag springer från
Men kraven att prestera äter upp mig inifrån
Jag måste ut ur denna dimmridå
För jag har kroppen full utav oro men inget mål
I staden blir alla skolade att skaffa status eller bli förlorare
Tror vi på allvar att livet blir godare
När man har framgång men inte längre polare
Nej från början var du full av liv vind
Nu är du lyckad men ihålig
Du siktar högt och skall dit direkt
Och alla andra blir en bieffekt

- Kapten Röd - Ett snedsteg bort


Ibland går man från 0 till 100, ibland från 100 till 0.
Jag gick från 210 till 0 på ett ögonblicks sekund och häftigt kom allting över mig.
Jag liknar mig själv med ett batteri ibland. Jag far mellan den negativa och den positiva polen.
Men ibland hamnar man mittemellan, och då kan det behövas en urladdning.

Så jag sprang.
Motvinden fick ögonen att tåras, eller var det smärtan?
Men jag skulle inte ge upp.
Vägen är målet, livet är nu.
Så när regnet föll som småspik från det grå ovan, så fortsatte jag.
Alla har någonstans en vilja, jag har hittat min.
Viljan att utnyttja all kraft, inte bara den som är lämpad för tankar,
utan även den som är till för att min kropp ska följa med genom livet.
Så jag sprang tills svetten rann som regnvattnet i alla bäckar nerför min rygg,
och tills benen värkte.
Men jag tog mig i mål, för jag gav inte upp.

Nu är jag urladdad.
Men lycklig igen.

Bara så.

Ord är ord. Tankar är tankar. Känslor är känslor. Även om känslor ofta skapar tankar. I mitt fall skapar känslor ofta tankar, som skapar ord, men jag är ju som jag är.
Ibland är det istället ord som skapar tankar som skapar känslor. Eller tankar som skapar känslor som skapar ord.

Det jag vill säga är nog mest att min hjärna går på tomgång. Som en fläkt snurrar den varv på varv utan att komma fram till någonting alls. Det enda jag vill är att sluta tänka på vissa saker, konkreta saker... tror jag.
Jag vet inte. Det är det som är problemet. Jag vet ingenting, nästan.

Jag vet i alla fall att jag mår bättre nu när jag har börjat/ska börja träna igen. Att jag fortfarande vill bli sjukgymnast (Gå spa & hälsa på gymnasiet) och att det inte finns någon eller något som jag älskar så mycket som min pojkvän.

Bara så. Punkt slut.

Kent - Utan dina andetag

Jag vet att du sover
Känner värmen från din hud
Bara lukten gör mig svag
Men jag vågar inte väcka dig nu

Jag skulle ge dig
Allting du pekar på
Men bara när du inte hör
Vågar jag säga så

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och genomskinlig grå blir jag
Utan dina andetag

Min klocka har stannat
Under dina ögonlock
Fladdrar drömmarna förbi
Inuti är du fjäderlätt och vit

Och utan ett ljud
Mitt hjärta i din hand
Har jag tappat bort mitt språk
Det fastnar i ditt hår

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och färglös som en tår blir jag
Utan dina andetag

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
Om du inte ser på
Och genomskinlig grå
Vad vore jag
Utan dina andetag

Vad vore jag
Utan dina andetag

Du är min mening

 

Du är anledningen

till att jag står kvar

Du är meningen i mitt liv

den enda meningen jag har

Du är mitt syfte

utan dig står allt stilla

Du är min själ

fyller mig med känslor

Du är mitt samvete

får mig att tänka rätt

Du är mitt hjärta

det slår för dig

Livet är som ett tåg.

Söndag eftermiddag.
Det närmar sig kväll och solen tackar för att han har fått lysa upp även den här dagen.
Trötta människor sitter med stora väskor och stirrar ut i tomma intet i väntan på att tåg efter tåg ska komma och hämta upp dem och föra dem tillbaka till dit dem hör hemma.

Med korta och en aningen släpiga steg går jag ut genom svängdörrarna för att leta upp rätt spår.
Det känns lite underligt att veta, att jag är en av dem som satt där inne. Trött och en aning vilsen.
Jag är en av dem, som bara är. Bara är, och bara tänker. Tänker på nuet och tänker på framtiden.

När tåget sedan börjar rulla sätter jag mig så att jag ser framåt. Det är aldrig fel att blicka bakåt, men de allra flesta har väl någon form av dröm -  i framtiden.
Det kommer nya möjligheter och nya chanser varje dag, så vad som än händer... fastna inte i gårdagen.
Livet går vidare, och vi föjer med.

Nu föds ett barn

Nu föds ett barn

och nu

och nu

En stund på jorden

föddes du

Och någonstans

sista gången

varje stund

Nu andas någon

inte mer

och någon ser

för sista gången

nattens gråmoln brista

Varenda dag

är alltid första dagen

och den sista

                                                             

                                                     - Barbro Lindgren